Ett mysigt och prisvärt hotell i Stonetown – Mizingani Seafront Hotel


Söker du ett mysigt hotell i Stonetown på Zanzibar som hämtat ur ”tusen och en natt” utan att behöva ruinera dig kan detta vara hotellet du söker:

När vi kliver in i foajén ser vi ett antal arabiska män klädda i vitt sitta på en bänk. De skulle mycket väl kunna vara oljeshejker sett utifrån hur de klätt sig. Inredningen i rummet är också som vore vi i Mellanöstern. Vi har förflyttat oss från ett land bestående av tropiska paradisstränder rakt in i Orienten bara genom att ta en taxi från Kendwa på norra Zanzibar till hotellet vi ska på på i Stonetown. Det heter Mizingani Seafront Hotel. Det är en miljö som hämtad ur en av sagorna i ”tusen och en natt”. Vindlande trappor i trä och gångar som går hit och dit. Arabiska fönster, dörrar och valvbågar.

Utanför hotellet pågår ett gatuarbete. Vi gissar att det ska anläggas en ny strandpromenad. Ett plank avskärmar. Men från restaurangen på andra våningen har vi trots det utsikt över stranden och havet. Det är en vacker vy och maten är okej.

Efter att ha installerat oss och ätit lunch tänker vi oss att gå en sväng på stan. Klockan är tre och det är nu som varmast på dagen, 33 grader och svetten rinner. Vi ger snabbt upp, skjuter promenaden framför oss och går tillbaka till hotellet för ett dopp i poolen.

Poolen finns på hotellets kringbyggda atriumgård. På så sätt stängs stadens brus ute och en lugn oas uppstår. Här är det perfekt att vila i skuggan med en god bok, ta ett dopp, sitta en stund i solen och torka för att sedan på nytt återgå till boken. Samtidigt som du omges av en orientalisk atmosfär. Drycken på bilden ovan är iste. Den som vill ha starkare drycker får söka sig ut på stan.

Inför natten gör personalen i ordning rummen. Myggnäten fälls ner och fixas till. Och på en byrå lämnar de en liten hög av ljuvligt doftande blommor.

Vi bodde i en liten familjesvit bestående av två sovrum, ett badrum och en balkong för 1 400 kr per natt. För ett dubbelrum betalar du strax under tusenlappen i prisläge januari 2017.



6 kommentarer

Filed under resor

Kan vi prata om något annat nu? Kanske drömma oss bort istället? 

I går fylldes mina sociala media helt naturligt av händelserna i Washington DC. När jag såg rörliga bilder på Facebook där den nya presidenten svor eden fick jag gåshud av skräck. När jag imorse såg bilder på Instagram ifrån när den förra lämnade fick jag tårar i ögonen. Vi sitter alla i skiten nu. Även om vi inte vet i vilken utsträckning elände kommer att följa. Eller i vilken utsträckning det kommer att påverka just oss. Men trots att vi inte vet exakt vad som kommer att hända är det ändå så klart en frustrerande situation. Och den frustrationen fortsätter idag att speglas i mina flöden i olika sociala medier.

Men jag tänker på ordspråket som säger att det gäller att ha sinnesro att acceptera det du inte kan förändra, mod att förändra det du kan och förstånd att inse skillnaden.

USA har valt sin president. Detta är inget som någon av oss nu kan förändra. De omedelbara konsekvenserna av valet kan vi inte heller göra mycket åt. Vi kan bara titta på. Och det ska vi så klart göra. Det som i förlängningen kan påverka oss själva är viktigt att följa och förhålla sig till. Men låt oss ha sinnesro att acceptera just detta att vi ingenting kan göra åt det som just nu sker därborta. 

Däremot kan vi var och en förändra i det lilla där vi är. För att skapa en bättre värld. Vi kan vara snälla mot varandra och andra. Och snälla mot den här planeten. Och om vi är tillräckligt många som gör just så, runt om i hela världen, blir den här världen ändå en bättre plats till sist. Inte ens en amerikansk president kan måla hela himlen svart. I varje fall inte så länge vi inte tillåter honom att göra det.

Det finns en vacker värld där ute som är värd att bevara i sina bästa delar och förbättra i sina sämsta. Låt oss inte glömma bort det. Och om vi behöver kraft för att gå vidare just nu: Då är det inte fel om vi för en stund slutar prata om USA och istället drömmer oss bort till en tropisk strand någon annan stans i världen där sanden är vit, himlen är blå och havet är turkost där emellan.

Kanske att en stunds surfande på vågor av vackra bilder ger oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden? 

Vill du virtuellt besöka stranden på bilden ovan ska du bildgoogla eller söka på Instagram på orten ”Kendwa”. Behöver du även fly bort rent fysiskt för att hitta kraften att åter tro på den här världen föreslår jag att du bokar en resa till Zanzibar där stranden finns. För även om där finns en ekonomisk fattigdom som behöver minskas, och som du som turist bidrar till att minska, så finns där en rikedom av bildskönhet som läker de djupaste sår av misströstan.

1 kommentar

Filed under resor, instagram, sociala media, miljö, världen, Samhälle och politik

Zanzibar – var är bäst att semestra, Sydostkusten, i norr eller Stonetown? – Hela listan med betyg


Jambiani i sydost

Vi är nyss hemkomna från en semester på Zanzibar och har där bland annat besökt två av de populäraste badorterna. Jambiani ligger på den södra halvan av östkusten och Kendwa ligger längst i norr på västkusten. Dessutom besökte vi staden på ön, Stonetown. Vilken var då bäst? Var ska man bo?

Alla tre har sina styrkor och svagheter. Här är mina betyg område för område.

Tranfer

Jambiani             Kendwa         Stonetown
🚐🚐🚐🚐           🚐🚐🚐        🚐🚐🚐🚐🚐

Hotellen på båda orterna kan ordna med tranfer direkt från flygplatsen. Det rekommenderas att ha detta förbokat så att du blir mött med namnskylt och bil och slipper försöka ordna detta i kaoset utanför flygplatsen. Transfern till Jambiani kostade oss 40 dollar medan den till Kendwa kostade oss 50 dollar. Resan går i båda fallen genom levande landsbygd och livliga byar och det är intressant att bara sitta och titta ut på allt som händer. Däremot vill du kanske inte behöva göra en allt för lång bilresa direkt efter en lång flygresa. Jambiani vinner därför tranferfighten på den kortare resan. Drygt en timme tog det att ta sig dit jämfört med nästan två timmar till Kendwa. Ingen jättestor skillnad. Men ändå. Fyra minibussar för tranfer till Jambiani mot tre för Kendwa.

Stonetown ligger mycket nära flygplatsen. Full poäng för snabb tranfer.

Bada

Jambiani             Kendwa             Stonetown
🏊🏼🏊🏼🏊🏼               🏊🏼🏊🏼🏊🏼🏊🏼🏊🏼     🏊🏼

Stranden i Jambiani är starkt påverkad av tidvattnet. Några timmar runt högvatten går det alldeles utmärkt att bada. Till och med utan badskor. Men eftersom det är extremt långgrunt försvinner vattnet så långt ut vid lågvatten att det känns besvärligt att promenera ut kryssandes mellan områden med sjögräs och sjöborrar. Även om du har badskor på. Då är det bekvämare att stanna vid poolen. Däremellan fungerar det att doppa sig på grunt vatten men du bör då ha badskor på dig för att undvika att trampa på en sjöborre på vägen ut. Med små barn kan det dock kännas tryggare att bada här då ett skyddande rev gör att vågorna är små, nästan som krusningar bara. Dock skulle jag rekommendera att de har badskor på.

Kendwa är en helt annan sak. Här kan du bada och simma utan badskor oavsett tidvattnet. Sanden är pudervit och botten i stort sett befriad från koraller och stenar. Vi badade utan badskor här. När det blåser kraftigt går det ganska höga (och roliga!) vågor men aldrig så att det blir badförbud. Det finns trots allt ett skyddande rev också här även om vattnet är djupare emellan strandlinjen och revet än på sydostkusten.

Även i Stonetown finns sandstränder med turkost vatten, men här bör man inte bada. Det är inte fräscht. Vare sig stränderna eller i vattnet. Och dessutom är du mitt i en muslimsk stad där ingen annan badar i havet. Däremot kan man ta ganska dyra båtturer ut till öarna utanför Stonetown och bada där. Öarna ska vara fina om än inte lika bra stränder som i Sydost eller i norr. Många hotell har annars pool för den som vill ta ett dopp. Så det är möjligt att bada där istället för att göra en längre utflykt.

Maten

Jambiani              Kendwa             Stonetown
🍝🍝🍝🍝            🍝🍝🍝🍝          🍝🍝🍝🍝

Maten på Zanzibar är överlag god utan att vara något alldeles, alldeles extra. Kryddig men ofta lätt kryddad. Lite osalt. Be att få in salt om det inte redan finns på bordet. Ofta är maten internationell med rätter som pizza, pasta och hamburgare. På den berömda restaurangen The Rock, som ligger på en liten, liten ö på ostkusten kan du beställa pasta med vaniljsås! Och det var faktiskt riktigt gott och inte alls efterrättigt, som man skulle kunna tro.

Annars rekommenderas att prova skaldjursrätter och fisk. Gott och prisvärt är det skaldjur som säljs under namnet ”slippery lobster” eller ”rock lobster”. Det senare namnet är nog egentligen fel eftersom det nog snarare är de kräftdjur som på Zanzibar säljs som ”lobster” som på andra håll i världen kallas ”rock lobster”. Dessa ser ut som hummer men har en slags spröt istället för klor. ”Slipper lobster” har ett annat utseende, är lite mindre men minst lika goda och betydligt billigare. Grillade skaldjur rekommenderas varmt!

Och så får du inte missa alla goda färska frukter. Till frukost, som efterrätt eller som mellanmål. Själv är jag mycket förtjust i mango, de små bananerna (fick någon med kärnor i – har jag annars bara varit med om på Bali) och passionsfrukt.

Vad gäller maten skiljer det sig mer mellan de olika restaurangerna och hotellen än mellan orterna så alla tre orterna får här samma betyg.

Att göra

Jambiani             Kendwa           Stonetown
🐬🐬🐬🐬          🐬🐬🐬           🐬🐬🐬🐬

Vilken av orterna som passar bäst beror lite på vad du gillar att göra. Jambiani har närmare till nationalparken Jozani med sina apor som bara finns här på hela jorden: röda colobus. Vill du prova att simma med delfiner har också Jambiani mycket närmare till de utflykterna men tänk på att det finns viss kritik mot verksamheten. Vi provade aldrig så jag vet inte om kritiken stämmer. Snorklingsutflykter finns på plats och det är nära till den natursköna ön med restaurangen the Rock som bara måste besökas om du är i de här trakterna. Utflykter till öns många kryddodlingar finns också. Besöka Stonetown är ett annat alternativ. Att promenera längs stranden vid lågvatten och titta på kvinnorna som skördar sjögräs och männen som pysslar om sina båtar tyckte jag också om.

Kendwa: Här är aktiviteterna färre och lite mer turistiska. De nämnda utflykterna ovan finns härifrån men de blir längre och kostar mer och är därmed inte lika attraktiva. Paragliding såg jag enstaka och enstaka vattenskotrar, solnedgångsseglingar finns och dykning. Annars är det nog mest sol, bad och att vila eller läsa en bok under ett parasoll och njuta av utsikten som gäller här.

I princip alla utflykter som kan göras från Jambiani kan även göras från Stonetown men det blir lite längre avstånd. Därutöver har du tillgång till staden som är ett utflyktsmål i sig där jag rekommenderar ett besök vid den gamla slavmarknaden och att bara strosa runt i gränderna och/eller shoppa för den som gillar det.

Bildskönhet

Jambiani             Kendwa            Stonetown
🌴🌴🌴🌴🌴     🌴🌴🌴🌴🌴    🌴🌴🌴

Det är också en smaksak vilken av badorterna du tycker är bildskönast men båda stränderna är oerhört natursköna. Men på lite olika sätt. Jambiani är mer av en naturstrand med mer sjögräs på stranden och tusen nyanser av turkost och blått hela vägen mot horisonten. Och med mer uppvuxna kokospalmer.

Kendwa: Är mer tillrättalagt vacker med mer nyligen planterade kokospalmer som alltså är mindre. Pudervit sand och turkost vatten som tonar snabbare mot blått jämfört med Sydostkusten. Men väldigt, väldigt vackert ändå. Stranden har flera gånger utsetts till en av världens bästa.

Full poäng för båda enligt mig och oavgjort dem emellan. Stonetown däremot skulle kunna få samma höga poäng om det var lite mindre slitet och smutsigt. Annars är det en väldigt bildskön stad med många fotomotiv. Hotellen är ofta väldigt vackra. Som hämtade ur ”tusen och en natt”.

Party

Jambiani            Kendwa             Stonetown
🎉                         🎉🎉🎉              🎉🎉

Kendwa är känt för sina Fullmoon party vid fullmåne. Annars är där lugnt nattliv. Jambiani är ännu lugnare…

Stonetown är ju en stad med de möjligheter som det för med sig, men ändå knappast nån partystad. Många hotell serverar inte ens alkohol.

Lugn och ro

Jambiani            Kendwa            Stonetown
😎😎😎😎😎    😎😎😎😎          😎

Båda orterna är mestadels lugna och fridfulla. Tempot är ännu något lägre i Jambiani. Den som söker lugn och ro i Stonetown bör stanna på hotellet. Kanske läsa en god bok i skuggan vid hotellpoolen?

Äkthet

Jambiani            Kendwa            Stonetown
⭐️⭐️⭐️⭐️           ⭐️⭐️                 ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

Är du ute efter en mer genuin upplevelse skulle jag välja Jambiani före Kendwa även om turisthotellen i båda fallen minst sagt avviker en hel del från samhällena i övrigt. Men Jambiani känns betydligt mindre tillrättalagt och längs stränderna pågår det vardagliga livet parallellt med turismen, vilket det inte gör på de instängslade och för hotellgästerna privata stränderna i Kendwa.

Mer äkta än Stonetown blir det däremot knappast. Här pågår livet på precis samma sätt som det skulle ha gjort även utan turisterna. Vågar jag påstå.

Summering

Jambiani             Kendwa              Stonetown
30 poäng            29 poäng            25 poäng

Sydostkusten och norra Zanzibar har olika styrkor men sammantaget hamnar de på nästan samma poäng även om Jambiani enligt min summering hamnar ett litet snäpp före. Men det beror på vad du söker. Är det för dig till exempel jätteviktigt att stranden är ren från sjögräs och att botten endast består av pudervit sand och att det är badbart alla tider på dagen. Ja, då ska du ju hellre välja Kendwa i norr.

Stonetown får också en bra sammanlagd poängsumma även om staden inte är riktigt lika fantastisk som badorterna. Minst en natt bör du bo här utöver det antal nätter du väljer på någon av badorterna då hotellet är en viktig del av upplevelsen av Stonetown.

Men att göra som vi gjorde och besöka alla tre är faktiskt något jag allra varmast vill rekommendera! Alla har som sagt sina styrkor och det är roligt att komma runt och se mer!


Kendwa i norr



Stonetown

7 kommentarer

Filed under resor

Slavmarknaden på Zanzibar


När vi går genom stadens gränder mot den Anglikanska katedralen och slavmarknaden kan vi se på anletsdrag, hudfärg och klädsel hos människorna vi möter att de sannolikt har olika geografisk bakgrund. (Förutom då att vi alla kommer från Afrika från första början.) Några är säkert som vi själva turister från olika delar av världen. Men de flesta vi möter har mest troligt bott i generationer på Zanzibar. Det är på resans sista dag och vi är på väg mot slavmarknaden i Stonetown.

Det är i mångt och mycket slavhandeln som har gjort Zanzibar till den ö den är idag. Med slavhandlarna kom befolkning, arkitektur, kultur och religion från olika delar av Mellanöstern. Och delar av befolkningen är också ättlingar till slavar från olika delar av Afrika och har med sig traditioner därifrån. Slavhanteringen har skapat förmögenheter åt några familjer och ett relativt välstånd åt många på ön. Och det myller av etniciteter som är dagens Zanzibar. Men orsakade också de djupaste tradgedier för de drabbade.

Det är inte möjligt att tänka bort slavhandeln från vare sig Zanzibars eller mänsklighetens historia. Hur långt tillbaka i mänsklighetens historia som människor tagits tillfånga som slavar är det ingen som vet, men det går åtminstone tusentals år bakåt i tiden. Att slaveriet finns kvar än i våra dagar vet vi däremot säkert.

Katerdralen står inte på den plats den gör trots att slavmarknaden tidigare låg där utan just därför att den gjorde det. Den är byggd som en hyllning till friheten sedan slaveriet förbjudits även på Zanzibar som hade Afrikas sista lagliga slavmarknad. På platsen finns också ett litet museum om slaveriets historia och ett gripande konstverk av en svensk konstnär.

Vi betalar entré för att besöka muséet. Tio för de stora och noll för de små. Dollar alltså. Anton som är 13 år räknas här som stor och honom får vi betala för medan Albin som är 11 år går in gratis.

Utställningen består av gammaldags skärmar med tryckt text och bild på som berättar om slaveriets historia. De första skärmarna berättar om varifrån slavarna kom. Det var en bra bit av östra Afrika som var upptagningsområde för slavhandeln på Zanzibar. Skärmarna berättar om hur människor rövades bort med våld och hur hela byar förstördes. Ett fotografi föreställer en swahilisk sultan med namnet Rumaliza som under den andra halvan av 1800-talet handlade med både järn och slavar och tillsammans med en Tippu Tip, som inte presenteras närmare, dominerade handeln i hela Tanganyika, det vill säga nuvarande Tanzanias fastland.


Nästa del berättar om hur slavarna tvingades till Zanzibar. Sista biten fraktades de med slavskepp där de satt tätt ihoptryckta i trånga utrymmen under däck. För många av de tillfångatagna var det den första upplevelsen av havet.

Sedan följer berättelsen om själva slavhandeln på Zanzibar. Det fungerade ungefär som en kreatursmarknad, där hälso- och åldersbedömningar gjordes bland annat genom att tänderna inspekterades. Äldre slavar var mindre värda då de kunde befaras dö snabbare. Slavarna delades också in i kategorier efter tilltänkt användningsområde. Några ansågs lämpade för hårt kroppsarbete på plantager, andra som betjänter, några behärskade ett särskilt hanterverk och så vidare. Kvinnorna såldes ofta som sexslavar. Budgivningen var livlig. Flera hundra slavar kunde byta ägare på en och samma dag. Den som köpte flera slavar kunde få med ett eller ett par barn på köpet.

En ögonvittnesskildring berättar om en kvinna som kom in i en rättssal och anklagade en man för att orättfärdigt ha förslavat henne. Bevis lades fram och kvinnan frigavs. Mannen tvingades betala 40 rupier i böter och 20 rupier i skadestånd till kvinnan. När summan räckts över tillfrågades den frigivna kvinnan vad hon skulle göra för pengarna. Hon svarade genast: ”Jag ska köpa mig en slav”.

Flera andra berättelser handlar om slavar som själva ägde slavar. Bättre lottade slavar kunde få lön för sitt arbete och det hände att dessa hade en egen slav.

Nästa del i utställningen berättar om vart slavarna fördes sedan de sålts. Några blev kvar på Zanzibar (ungeför en tredjedel) och några hamnade som plantagearbetare på de franska ö-kolonierna i Indiska oceanen (som Mauritius och Réunion). Men de allra flesta hamnade i olika delar av Mellanöstern.

Sista delen handlar om hur slaveriet förbjöds i olika delar av världen och till sist också på Zanzibar (1897). Hur frigörelsen från de tidigare ägarna ofta skedde gradvis då många inte var medvetna om sina rättigheter eller visste vart de skulle bli av. Och att slaveriet på Zanzibar därför i praktiken pågick in på 1900-talet. Och också om att slaveriet, trots att det är förbjudet, fortfarande är utbrett i stora delar av världen. Inte minst i delar av Asien används förslavade människor än i dag som arbetskraft i jordbruk och industri samt även som sexslavar.

Konstverket av den svenska konstnären Clara Sörnäs står utomhus intill kyrkan under en palm och föreställer fem fastkedjade slavar i ett nedsänkt utrymme. Kedjorna som använts i konstverket är riktiga slavkedjor. Clara själv ska ha sagt: ”Mitt slavmonument i Zanzibar har blivit en stor turistattraktion. De kallar det för Tanzanias tredje underverk.” (Översta bilden.) När jag står där och fotograferar de förstenade slavarna kan jag nästan se dem komma till liv och jag förflyttas i tiden, kan höra sorlet av budgivningen och se slavarnas uppgivna blickar och blödande sår efter piskan. Det är omöjligt att inte bli illa berörd.

9 kommentarer

Filed under historia, resor

Stonetown – vid och över gränsen för det pittoreska

När jag reser är jag i mångt och mycket på jakt efter det vackra i tillvaron. Jag vet inte varför jag söker efter det vackra men jag är väl knappast ensam om att göra det.

En variant av allt det vackra är det pittoreska. Det oordnade, gammaldags, lätt slitna men ändå charmiga.

Ofta är det stadsmiljöer och byggnader som vi etiketterar som just ”pittoreska”. Kanske en by i Andalusien? Ett vitkalkat hus med några sprickor i fasaden? Eller varför inte i Grekland? Det vita huset har då en klarblå men lite flagad dörr. Kanske en bouganvilla som klättrar längs med dörrkarmen ur ett sprucket krus med blommor i klasar i klart cerise. Eventuellt sitter det en gammal gumma på en ihopfällbar stol lutad mot väggen. Sådant är pittoreskt. Och vackert.

Det är något i den vägen som jag har hoppats att jag ska finna i Stonetown på Zanzibar. Och visst finns det också inslag av det pittoreska här. Det är i själva verket gott om byggnader som är både gamla, slitna och med flagnad färg.

Men inte sällan passerar det en gräns där det är för oordnat, för förfallet och för smutsigt för att riktigt platsa inom begreppet. Det balanserar på en slak lina. Ibland behåller det balansen. Ganska ofta trillar det av linan och över gränsen till det sorgliga. Men aldrig långt över den gränsen. Och aldrig att vi känner oss hotade eller utsatta. Det är inte oss det är synd om.

Och som resmål: Stonetown har potential. Med bara lite, lite mer (men varlig) restaurering, lite mer städning och en hel del mindre fattigdom så kan Zanzibars stad bli en riktigt stor framtida turistmagnet. Som hämtad ur en av sagorna i ”tusen och en natt”.

Jag tror att det blir så. Om kanske 10 eller 20 år. Men innan dess kommer nog flera av badorterna på ön att växa sig riktigt, riktigt stora.

Så passa på att se Zanzibar nu och sätt då gärna – trots allt – av ett par av dagarna för Stonetown.


Lämna en kommentar

Filed under resor

Levande landsbygd på Zanzibar


Vi åker taxi från badorten Kendwa på norra Zanzibar mot Stonetown, Zanzibars stad, och iakttar det som händer längs vägen.

Det är ett grönt och frodigt landskap vi passerar. Bitvis är det relativt mycket plastskräp vid sidan om vägen. Överallt längs vägen är det hus bland kokospalmer, mangoträd, papayaträd, bananplantor och annan växtlighet. De flesta husen har väggar av omålade och oklädda murade betongblock och plåttak. En del mindre hus men mest uthus och tillbyggnader är mer gammaldags: byggda av lera på en stomme av pinnar och med stråtak.

Vid husen och under träden sitter människor. Somliga vilar. Någon sover. Andra pratar. Många jobbar med något. Någon gräver i en hög grus under ett skuggande tak. Någon annan sorterar och räknar dagens ananasskörd under ett stort skuggande träd. En liten flicka i rosa klänning rullar en plastflaska fram och tillbaka på ett trappsteg.

Många djur som höns och kor promenerar också bland husen och längs vägen.

Vi passerar några kryddplantage. Längs vägen går en man med en kärra som dras av oxe. Vi möter ett par män på motorcyklar och kör om en cyklist. Sen möter vi en gående kvinna i orange klänning och en annan i svart klänning med stor orange hijab över. En man med liten vit hatt och lång vit ”klänning” står upp och kör en liten vagn som dras av en travande åsna. Vi kör om en afrikansk variant av tuktuk som stannat för att ta upp en kvinna i rosa klänning.

Strax kommer vi in i en by och trafiken blir genast mer intensiv för att i nästa stund stå stilla. Massor av skolbarn i skoluniform kommer springande på trottoaren.

Här kan man verkligen snacka om en levande landsbygd!


4 kommentarer

Filed under resor

Att fotografera safari med iPhone


Det var nära att jag varit helt hänvisad till att fotografera med iPhone under vår safari i Ngorongoro-kratern på Tanzanias fastland. Nu blev det inte så. Men några foton blev det ändå med iPhone. Dels på grund av begränsat minneskort i systemkameran, dels när jag ville ha foton på vyer.

Det blir en annan sorts bilder än med systemkameran. Samtliga bilder här är också redigerade med Instagram. Ändå är det ju #iPhoneonly.


Ser du babianerna?


Gnuer.


Här åt vi medhavd lunch.


Safari-jeepen vi åkte i.


En zebra intill en av safarivägarna.


Det är skog på kratersluttningarna.

Och jag filmade också en del. Kanske blir det till någon liten film att visa här så småningom.

6 kommentarer

Filed under fotografi, iPhone, natur, resor

Att fotografera safari med systemkamera

Det var nära att jag varit helt hänvisad till att fotografera med iPhone under vår safari i Ngorongoro-kratern på Tanzanias fastland. Nu blev det inte så. Tack och lov.

Jag fick tag på ett minneskort, om än begränsat och hade därmed tillgång till min Canon 70d med ett zoom-objektiv med omfång 70-300 mm från Tamron. Med en sådan kamera blir det fokus på djuren snarare än på landskapet. Även om några bilder kan ge en hint om landskapet i bakgrunden. Här är några exempel på de bilder jag fotograferade:


De första djur vi såg var babianer. Här några ungar i ett träd.


Sen såg vi vårtsvin.


Afrikansk buffel såg vi också tidigt.


Några lejon kom vi riktigt nära. Med systemkameran ännu närmare.


2 kommentarer

Filed under fotografi, natur, resor

Big note to self – glöm aldrig ta med extra minneskort till kameran på resa

Jag brukar alltid ha med mig ett extra minneskort till kameran när jag reser. Det ligger i ett litet skyddande plasthölje i plånboken. Jag har också med mig ett extra fulladdat kamerabatteri i handväskan. Men den här gången höll det på att gå riktigt illa.

Foto är min hobby och när jag reser är det viktigt för mig att kunna fotografera. Kanske för att jag har så dåligt bildminne i mitt huvud.

En gång blev jag bestulen på min kamera på spanska trappan i Rom. Jag hade ställt den i från mig och hade inte tillräcklig uppsikt. När jag reste mig för att gå var den borta. Det här var långt före tiden med kameror i mobiltelefoner och resan blev inte det samma efter det att jag blivit av med kameran.

Inför den här resan till Tanzania har jag köpt en ny kamera och ett nytt objektiv. Jag vill kunna fotografera djuren vi ska se på den safari vi ska göra. Kameran köpte jag från en firma och objektivet från en annan. Båda via nätet. Båda på black friday. Objektivet kom snabbt. Kameran tog lite längre tid. Minneskort hade jag sedan innan. Så jag satte i minneskortet från den gamla kameran i den nya. Som sedan testades något litet på hemmaplan men också på Zanzibar innan det var dags att flyga till Tanzanias fastland. Så långt allt gott och väl.

Väl på flyget, som visar sig vara ett pyttelitet propellerplan, plockar jag upp kameran för att fotografera stränderna, havet och marken när vi flyger. Jag fotograferar några bilder. Men plötsligt kan kameran inte läsa minneskortet längre! Jag plockar ut minneskortet ur kameran flera gånger. Provar att rengöra det. Men icke!

Men jag har ju ett reservkort i plånboken. Trodde jag. Men när jag fiskar upp plastfodralet där minneskortet ska ligga ser jag att det är tomt. Då kommer jag ihåg! När nya kameran kom satte jag i reservkortet i den gamla kameran i tanke att jag skulle ta med den också. I ett senare skede bestämde jag att det skulle bli för mycket att släpa på två kameror. Men glömde att jag flyttat på reservkortet!

I Arusha möts vi av guiden, Prosbamn från Good Earth Tours, som ska visa oss Ngorongoro näst dag. Det första jag frågar är om vi kan åka in till nån fotoaffär i Arusha men Prosbamn påpekar att det är söndag och allt är stängt.

Däremot vet han två affärer längs vägen till Ngorongoro farm house, där vi ska bo för natten, säger han, där det kan finnas minneskort.

Första stället är där vi stannar för att äta lunch ur lunchboxar som guiden haft med sig. Jag stegar glatt in i affären som visar sig vara en souvenirshop. Inga minneskort där inte. Jag börjar misströsta.

När vi har kört länge och väl genom masai-land så kommer vi till en liten by som heter Karatu och benämns som stad. Här stannar chauffören och pekar på en liten, liten elektronikaffär på andra sidan det djupa dagvattendiket. Jag känner mycket tvivel men rundar diket på första och bästa övergång och går tillbaka mot affären. Bakom disken sitter en kille som inte förstår ett ord engelska. Men vår guide kommer snart till min hjälp och översätter. Jodå det finns minneskort. Hur mycket minne vill jag ha? De med mest minne har 8 GB så jag tar ett sånt. Det kostar 10 dollar. Guiden uppmanar mig att testa det innan jag betalar. Så jag gör så. Det funkar inte!

Men han har en annan sort också. Denna sorten finns dock bara med 2 GB. Jag provar ett sådant. Det funkar! Jag fotograferar en bild av människorna utanför affären. Vår guide testar kameran och fotograferar mig i affären och bilen med min familj i. Jag får 5000 tanzanianska shilling tillbaka på de tio dollarna för detta kort. Jag frågar om jag kan köpa ett till. Det kan jag inte. Detta var det sista!

Phust! Det löste sig till sist men det var verkligen på håret!


11 kommentarer

Filed under resor

Den som reser får se – om en födelsedag i nationalparken Ngorongoro


Igår fyllde jag 50 år. Dagen tillbringade jag tillsammans med min familj i Ngorongokratern på Tanzanias fastland. Att få se den platsen har varit en dröm för mig sedan barnsben och många timmar genom åren framför naturprogram på TV. Att förverkliga den drömmen fick bli min födelsedagspresent till mig själv.

Vi åker safarijeep genom nationalparken i Ngorongoro-kratern. Jag börjar få slut på minnesutrymme i kameran och har ägnat en stund åt att radera mindre bra bilder. Fördelen med det är att jag tvingas göra en första gallring. Förutom att jag får möjlighet att fotografera mer. Nackdelen är att jag dessa stunder inte tittar på det fantastiska landskapet utanför jeepen.

När jag nu tittar upp från kameran står Anders upp i jeepen och tittar framåt genom den lucka som uppstått när det höjbara taket höjts. En lucka som är till för att vi turister ska kunna skåda djuren utan glas mellan oss och djuren men också utan att ta några risker. Lejon är inte att leka med. Jag ställer mig bredvid min livskamrat och vi tittar på landskapet och alla djuren som vi passerar förbi.

Ibland ber jag vår chaufför och guide stanna för att vi ska hinna titta längre på djuren och jag fotografera några bilder. Ibland stannar han till på eget initiativ. En gång när jag bett honom stanna för att fotografera en zebraunge vänder zebraungen rumpan till precis när jag har min kamera redo. Jag väntar länge på att den ska flytta sig igen men till sist måste jag ge upp. Det gör nu inget. Bara en liten stund senare ges tillfälle att fotografera en grupp zebror, varav en är en unge, som badar och dricker i ett vattenhål.

Jag har också fotograferat någon zebraunge tidigare på dagen. Jag har dessutom fotograferat bland annat babianer (varav flera ungar), vårtsvin, afrikansk buffel, lejon, både honor och hannar, elefanter, två av de starkt utrotningshotade spetsnoshörningarna och många andra djur. Jag får helt enkelt klara mig utan en bild på just den zebraungen.

Vi kör vidare. Vägen är röd som Afrikas jord och guppig. Gräset är mestadels grönt, men ovanligt kort för årstiden. Jag står fortfarande upp och tittar framåt när vi kör. Håret fladdrar i vinden. Jag står kvar där länge, länge efter att Anders har satt sig ner igen. Jag ser zebror och gnuer, thomsongaseller och grantgaseseller, krontranor och strutsar, hägrar och storkar. 

Vid en ålder av 50 år, exakt på dagen faktiskt, åker jag alltså genom Ngorongoro med den vilda vinden i mitt hår.
Jag tänker att den här stunden på sätt och vis är ännu bättre än allt fotograferande som jag tidigare ägnat dagen åt. Men jag tänker att jag inte skulle velat vara utan de stunderna heller.

Och jag tänker att den som reser får se. Med egna ögon. Och genom egen kamera. Jag är mycket nöjd med min födelsedag.

7 kommentarer

Filed under fotografi, natur, personligt, resa med barn, resor

7 saker du behöver veta om att äta på The Rock, Zanzibar


Har du också sett läckra bilder från Zanzibar föreställande en liten, liten ö med ett litet, litet hus i det stora, stora och turkosa havet? Men visste du att det är en restaurang? Det visste inte jag, men jag fick tipset på Twitter av Ann-Louise Björnsson. Jag och min familj var där och åt idag. Ett häftigt ställe, men det är några saker du bör veta:

1. Tänk på tidvattnet
Antagligen vill du se ön när den är just en ö. I så fall bör du välja en tidpunkt när tidvattnet är högt. Tidpunkten för hög- och lågvatten varierar med månens faser men fråga inte mig hur du räknar ut det själv. Som tur är finns det info på nätet som du kan kolla. Se länken ovan. Eller googla på ”tides Zanzibar”.

Bilden ovan är fotograferad när vi kom vid lunch idag, en timme efter högsta högvattnet som då, klockan 11 varit 2,8 meter. Tre timmar efter högvattnet och två timmar efter att vi kom var vattnet borta.

2. Välj en solig tidpunkt
Kolla väderprognosen och även tidpunkten för solens nedgång. Om du vill se ön i solljus.

3. Boka i förväg
Restaurangen The Rock har en sida på nätet där du kan boka i förväg. Sidan är lite förvirrande kring tider och lediga bord men det verkar som att de har fasta tider. När jag bokade i går kväll såg det ut som att de endast hade flera bord för två personer lediga vid 12-tiden så jag valde att klicka på det och angav sedan under övrig info att vi föredrog ett bord för fyra men annars kunde ta två bord för två. Vi fick ett bord för fyra.

Boka med lite marginal. Bokningen är inte klar innan du fått en bekräftelse per mejl.

4. Transporten dit
Med bekräftelsen fick vi ett erbjudande om att de kunde ordna tranfern dit. Då de skulle ha 30 dollar för resan tur och retur från Jambiani och vårt hotell tidigare angett priset 40 dollar nappade jag på restaurangens erbjudande.

Vi betalade kontant till chauffören när vi kom tillbaka till hotellet och gav honom då 5 extra dollar i dricks.

5. Det är lite dyrt
Det är lite dyrare att äta här än på de flesta andra matställen på Zanzibar, men så är det när ett ställe har lite ikonstatus.

Förrätterna kostar mellan 16 och 18 dollar. Pastarätterna varierar från 17 till 19 dollar. Huvudrätterna kostar mellan 18 och 55 dollar och efterrätter finns det fyra för åtta dollar styck.

Vi åt pasta. Anders provade gnocci med vanilj i såsen. Det smakade faktiskt gott! Sen blev det vanilj till eftertätt för oss andra. I form av glass, med eller utan frukt.

6. Kolla notan noga
När jag skulle betala summerade kyparen snabbt från de skrivna lappar som låg på vårt bord.

Efter det att jag betalat kom vi att prata om ifall taxin var betald på notan eller inte. Det hade varit något oklart vid bokningen hur taxin skulle betalas. Jag frågade nu,  men kyparen förstod inte min fråga. Så jag bad om att få in den specifierade notan.

Det tog en väldig tid. Sedan kom kyparen tillbaka och redogjorde för att både två drinkar som vi varken beställt eller fått och en kopp te som jag i och för sig beställt men som aldrig serverats, av misstag hamnat på notan. Jag fick tillbaka 18 dollar och då stämde notan plötsligt betydligt bättre med det jag överslagsräknat fram.

Jag vet ju inte om detta var en engångsgrej men jag vill ändå tipsa om att du bör be om en specifierad nota och kolla den noga.

7. Betala med kreditkort
Det framgår inte vad jag kunnat hitta på deras hemsida men det går bra att betala med kort. De tar både VISA och Mastercard men lägger på 5% på priset när du betalar med kort.

Med dessa sju punkter i åtanke tycker jag absolut att du bör besöka The Rock. Det är verkligen en läcker plats!

4 kommentarer

Filed under mat, resor

Zanzibars röda colobus – aporna i Jozani nationalpark som bara finns på Zanzibar


Om du vill se de starkt utrotningshotade aporna som bara finns på Zanzibar och ingen annanstans ska du bege dig till nationalparken Jozani. Det gjorde vi idag.

Piliocolobus kirkii heter de på latin och det är också det officiella svenska namnet. Men de kallas också Zanzibarguereza eller Zanzibars röda colobus. Det senare närmast en direktöversättning av det engelska namnet; Zanzibar red colobus. Det där med röd kommer sig av att de har rödbrun päls på rygg och nacke.

De här aporna kan du se i nationalparken och skogen med namnet Jozani på Zanzibars ostkust. Vi köpte utflykten från hotellet vi bor på i Jambiani och betalade då 85 US $ för fyra personer och utöver det (frivilligt) i dricks, 10 US $ till guiden och 7 US $ till chauffören som tog oss dit och tillbaka. Totalt 925 kr till dagens dollarkurs. Entrén till nationalparken ingick då i det pris vi betalade till hotellet.

Det är ingen djurpark så därmed finns ingen garanti att få se djuren men vi hade tur och såg flera stycken. Bland annat en mamma med en unge. Aporna verkade nästan helt oskygga där de satt i träden och åt frukt så de är nog mycket vana vid turister.

Zanzibars röda colobusapor bildar flockar med upp till 50 medlemmar. När de söker föda delas flocken upp i familjegrupper som består av en hanne, några honor och deras ungar. Sannolikt var det just en sådan familj vi stötte på idag.

Jag fick chansen att testa min nya kamera, en Canon EOS 70D med ett Tamron 70-300 mm objektiv, och det var inte helt enkelt att använda autofokus-funktionen bland träden men jag lyckades få till några bilder med hygglig skärpa.

Är det då rätt att som turist störa dessa utrotningshotade apor genom att besöka dem i deras skog? Ja, absolut! Turisternas pengar är i själva verket en förutsättning för att de ska kunna få det skydd de behöver för att överleva. Och det finns förhållningsregler om hur nära man får gå (inte närmre än 3 meter) och annat som att man inte ska mata djuren. Allt till sydd för dessa våra avlägsna kusiner.

7 kommentarer

Filed under natur, resor

Framme på Zanzibar!


Vi är framme på Tanzanias mest berömda ö. Orten heter Jambiani och finns på den södra delen av Zanzibars östra kust.

Jag siter i en hammock och gungar lätt. De ljud som hörs är palmblad som rasslar, ljud av matlagning från restaurangköket; köksverktyg som klirrar mot grytorna och mina pojkar som plaskar och pratar i poolen bakom mig. Om jag anstränger örat kan jag också höra Indiska Oceanens brus. Framför mig, genom lövverket skymtar jag havets turkosa nyanser ända bort mot horisonten.

Vi har beställt lunch och praxis här på Zanzibar är att det tar en timme från beställning så vi gör annat medan vi väntar. Jag skriver ett blogginlägg – det här, pojkarna badar och Anders solar.

Jag sitter hellre i skuggan eftersom jag inte orkat smörja in mig. Och varmt är det ändå. Lagom varmt. Hammocken är som mycket på Sea View Lodge Boutique Hotel byggd av vad som ser ut som drivved och naturfärgade rep. Charmigt. Men den är upphängd i knallgröna rep och dynorna är i orange med fläckar av fallfrukt, eller om de räknas som bär? blommor och löv. Jag kan inte låta bli att peta på ett bär som då faller isär eftersom det ruttnat där det ligger på dynan. Bredvid mig ligger den helt färska boken ”För den som reser är världen vacker” av Per J Andersson som är redaktör på resemagasinet Vagabond.

Jag har läst ungefär halva under resan hit. Den tog nästan exakt ett dygn från järnvägsstationen i Karlshamn tills den förbeställda minibussen från hotellet parkerade här utanför. Så vi är lite trötta.

Från flyget som precis lämnat Kastrup såg jag Öresundsförbindelsen som vi just passerat med tåget innan jag började läsa i boken. När vi gick in för mellanlandning i Istanbul såg jag flera moskéer men inte den berömda blå. Efter den senaste tidens händelser hade jag räknat med att det skulle kännas obehagligt att vänta på Istanbul Atatürks flygplats, men väl där bekymrade jag  mig mest för wi-fi och toalettkön. 

Sen flög vi över Egypten och Nildalen och Kairos och alla förorters alla ljus lyste upp i natten. Jag försökte gissa vilken av dem som kunde vara Giza, med pyramiderna. Men det varvinte så lätt.

Efter en mellanlandning i natten på flygplatsen vid Kilimanjaro för att släppa av och på passagerare medan vi som skulle vidare fick vara kvar ombord, landade vi strax innan det ljusnade på Zanzibar. Och medan solen gick upp och färgade himlen vackert fyllde vi i papper och formulär för att få visum. Och det fungerade utan några problem. Och ingen frågade heller om vaccination mot gula febern i och med att vi kom direkt från Europa. Och det var ju tur eftersom vi aldrig lät vaccinera oss!
Och nu hoppas vi på att maten snart börjar bli klar så vi går bort till restaurangen för att vänta in den, den sista stunden, där.

Jag har beställt grillad barracuda med kokosnötsås och när den kommer in smakar den ljuvligt.

5 kommentarer

Filed under resor

Istanbul så här lite från ovan


Bara för en kort mellanlandning.

2 kommentarer

Filed under resor

Är detta Saltholm?

Som en bondgård mitt ute i ett träsk i Östersjön låg den där intill Öresundsbron. Är det Saltholm, tro?

2 kommentarer

Filed under resor

På väg 

3 kommentarer

Filed under resor

Från Afrika, via vikingar och tillbaka till Afrika igen

Jag har afrikanska rytmer i hörlurarna när jag åker till och från jobbet. Samtidigt läser jag om ”svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren”. En bok jag fick i julklapp.

Jag läser bland annat att under vikingatiden innebar det hög status att resa långt, precis som det hade gjort under hela bronsåldern. Vikingatiden var den sista delen av järnåldern och jag läser vidare att hela järnåldern tycks som en glidande övergång från bronsåldern i dessa avseenden.

Vikingarna var både handelsresande och rövare från Skandinavien som särskilt gärna gav sig på kyrkor och kloster där det fanns gott om värdefulla föremål men dålig försvarsförmåga. Själva ordet ”viking” kommer från uttrycket ”dra i vinking” som betydde att ge sig ut på resa.

I västerled gick färderna till brittiska öarna, Island och Grönland. Ända till nuvarande Kanade hittade vikingarna. Till Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna kom hela familjer för att bosätta sig och i österled gick färderna till Finland, Baltikum och Ryssland. Och ända bort mot Samarkand.

Samarkand. Jag smakar på namnet. Den som nån gång kommer fram till Samarkand…

Men det är inte dit jag ska nu snart. Nästa resmål är Zanzibar. Och Tanzanias fastland. Låter inte så tokigt det heller. Kanske bättre rent av. Och där, på Tanzanias fastland, bodde förmänniskor redan för två miljoner år sedan. Långt innan någon satt sin fot i Samarkand. 

Exakt var den människoart som vi alla idag tillhör uppstod vet vi inte. Men att det var senare än för två miljoner år sedan men någonstans i Afrika, det är i stort sett alla forskare överens om. Kanske att just dina och mina förfäder bodde i Tanzania långt innan de påbörjade sin utvandring mot Europa och långt innan några av dem, efter många och långa irrfärder, hamnade i Skandinavien och blev ”vikingar”, alltså sådana som reser. Sådana som du och jag.

Och nu ska jag alltså tillbaka till rötterna och hälsa på en kort sväng.

Bilden ovan är ett utsnitt av omslaget till boken jag just läst ut av Karin Bojs och Peter Sjölund. Den kan rekommenderas.

Lämna en kommentar

Filed under historia, resor

Visst heter det ett resår, men det är ingen tävling


De senaste dagarna har jag sett att många resebloggare har sammanfattat sina resår. Först 2016 och nu börjar de blicka ut mot 2017. Väldigt ressugen blir jag. Men jag har funderat lite över ordet. Kan man verkligen skriva resår? Ett resår? Och inte en resår. Saker som verkligen inte är samma. Och så mina resor och utflykter då. Borde jag sammanfatta dem? Tja, jag kan väl göra ett försök:

Även om jag inte reser alls lika mycket som andra resebloggare så blev det en hel del resor och utflykter 2016. Ju mer jag reser desto mer inser jag hur mycket det finns kvar att se. Och ju mer suger det i restarmen. Däremot ser jag inte resandet som en tävling där det gäller att ha sett flest länder innan du dör. Att resa handlar, trots den yttre rörelsen, väldigt mycket om inre upplevelser. Gärna delade med andra. I detta går det inte att tävla. 

Bilderna ovan är alla sådana som jag publicerade på Instagram under 2016. Alla är från resor. Kortare och längre. Tre är från Sverige och resten från utlandet. Ingen av dessa kom med bland mina nio mest gillade på Instagram. Där kom bara bilder fotograferade i Blekinge och Skåne med. Bilderna ovan är istället några av mina egna favoriter från året som gick. De är inte placerade i kronologisk ordning utan snarare utifrån en ansats att få till ett snyggt kollage. 

De tre översta är ifrån: Monaco, Tjärö i Blekinge och PositanoAmalfikusten i Italien. Mittenraden börjar med solrosor på det italienska slättlandet i närheten av Ravenna, mittbilden är utsikten från Empire State building på Manhattan, New York och den högra mittbilden är från San Marino, ett land som var en positiv överaskning för mig på flera sätt: Dels är det väldigt vackert i kvällsljuset och dels har det en väldigt speciell historia som självständig republik i en obruten tidslinje från antiken, genom medeltiden och ända till våra dagar.

Nere till vänster syns den vackra sjön Lago Di Braies i Dolomiterna, nedre mitten föreställer soluppgången vid stenåldersstenarna på Haväng, Skåne och nedre högra bilden visar Lapporten från vårt älskade Björkliden där vi brukar åka skidor en vecka på vårvintern varje år.

Lite natur och lite städer. Några stora och några små. Hav och sjöar. Slätter och berg. Nära och långt borta. Precis som ett resår ska vara. Och som jag hoppas att också mitt resår 2017 blir. För visst kan man skriva ett resår, det heter ju så! Och visst finns det väääldigt mycket kvar att se och uppleva!

10 kommentarer

Filed under instagram, resor

Nu har nyåret 2017 rullat in runt om i världen


Gott Nytt År! 

Redan klockan 11 på förmiddagen svensk tid blev det midnatt och nytt år i några länder i Söderhavet. Däribland Samoa. Klockan 12:00 hos oss inträffade ett annat tolvslag än vårt  i Nya Zeeland. Där är det i Auckland, vid Skytower som det nya året bör inledas.

A video posted by Tux Hika (@ohheytux) on

.

Näst på tur var Sydney klockan 14:00 svensk tid. Kanske världens mest berömda nyårsfirande? Den som varit med där glömmer det aldrig och vi ser det numera alltid livesänt på TV (BBC World) och på streaming. Dessutom har jag vakat in på taggen #SydNYE på Instagram:

Happy New Year!! #sydnye #sydneyharbourbridge #sydneyharbour #nye

A video posted by James Hartcher (@jimmyville) on

.

Klockan 16:00 svensk tid firades det nya året in i Tokyo:

A video posted by Gong Mengtian (@gong.mengtian) on

.

Näst på tur, klockan 17:00, passerade Kina in i det nya året. Även så Taiwan och Taipei 101:

🎉🎉🎉新 年 快 樂🎉🎉🎉 #happynewyear

A video posted by Jen Chen (@jenchen1226) on

.

18:00 var det bland annat Thailands tur. Bland annat på Phuket:

#Happy New Year #2017

A video posted by denisona81 (@denisona81) on

.

Och 21:00 svensk til blev det nytt år också i Dubai:

A video posted by Amer Arida (@amerarida) on

.

Bakom Egyptens pyramider blev året nytt när klockan blev 23:00 här hemma.

Happy New Year from Egypt!!!!

A video posted by Blackjack Billy (@blackjackbilly) on

.

Och 01:00 hos oss blev det nytt år även i London:

@Regrann from @kollectionten – London fireworks #live #welcome2017 #bigben #london – #regrann

A video posted by LeeLee (@leelee_pfeiffer) on

.

När vi sedan låg och sov här hemma inträdde det nya året i Brasilien när klockan var 04:00 här. Vi var i Buzios för två år sedan och upptäckte då att klädkoden på nyår påbjuder vita kläder och att firandet sker vid havet. Så också i Rio. Här på Copacabana:

Sintonize sua vibração.. Não há tempo pra viver em vão.. .2017chegou …Que noite…Que vibe…

A video posted by Rafael Teixeira Ferreira (@flaelteixeira) on

.

Två timmar senare, klockan 06:00 här, var det dags på Times Square i New York:

Happy New Year!! :) #newyear #happynewyear #timessquare #manhattan #nyc

A video posted by Howard (@howko) on

.

Och klockan 11:00 svensk tid inträffade det nya året även på Honolulu, Hawaii:

ハッピーニューイヤー(☝︎ ՞ਊ ՞)☝︎

A video posted by hideki_sekiyama (@hideki_sekiyama) on

.

3 kommentarer

Filed under instagram, resor, världen

Bara svenska bilder bland de nio mest gillade


Jag besökte den där sidan där man kan generera ett kollage av sina #2016bestnine på Instagram. Alltså de nio bilder på det egna kontot som fått flest gilla-markeringar under året. Du ser mitt kollage här ovanför.

Jag hade hittills postat 226 inlägg i år. Av dem var 49 fotograferade utomlands. Om de bilderna uppskattades lika mycket som de jag fotograferat i Sverige borde, rent statistiskt två bilder från utlandet finnas med i kollaget. Men det gör det inte. Det blev bara bilder fotograferade i Sverige. I år igen. Det var samma sak förra året. 

I år är dessutom samtliga bilder från de delar av vårt land som först tillhörde Danmark. Närmare bestämt från Blekinge och Skåne. Förra året smög det med en bild från Östergötland och en från Stockholm också.

Det är knappast en slump att det är svenska bilder som gillas mest så frågan är vad det beror på. Större igenkänning kanske? Eller bara det att vi bor i ett riktigt vackert land? 

Känner du förresten igen någon av platserna på årets bilder?

8 kommentarer

Filed under instagram, resor