Visst är det vackert, men…

20141013-202320.jpg

20141013-202339.jpg

Hösten är så vacker. Men mörkret. Jag menar inte det mörker som är nu. Jag menar det mörker som ska komma. Det vi måste ta oss igenom. Igen. Det känns tungt.

Jag försöker att inte tänka på det så mycket. Försöker tänka på att passa på att njuta av färgerna. Och det fungerar. Ibland.

Advertisements

11 kommentarer

Filed under årstider, höst, natur

11 responses to “Visst är det vackert, men…

  1. Vackra bilder.
    Men förstår inte problemet med mörkret. Det vänder vid julafton sen blir det ljusare. Tänker inte alls på det. Och så utan mörker är ju inget ljus heller.

    • Jag hade inga problem med mörkret alls när jag var yngre. Blev nog trött då också men satte det inte i samband med mörkret. Då tyckte jag nog bara att mörkret var mysigt. Numera är jag mycket mer medveten om hur mycket tröttare jag är under den mörkaste delen av vintern. Jag gillar ändå årstidernas växlingar och hoppas på en vinter med snö. Men nog fasar jag lite inför den trötthet jag vet kommer…

      • Använder du mycket mysbelysning?

      • Levande ljus har vi på köksbordet varje kväll under den mörka årstiden. :)

      • Det är problemet. Det är mysigt, men gör en trött.
        Tänd istället alla lampor du har hemma.
        Jag har upptäckt hur trött jag blev hos en granne som hade mysigt med små stearinljus. Jag höll på att somna så jag gick hem. Av min vana tände jag alla lampor och blev pigg igen. Testa den. Och ta till småmys vid speciella tillfällen.

  2. Jag

    Det är vackert. Mycket vacker bild den nedersta. Det är min mamma som försvinner bort i hösten. När som helst nu.

    • Egentligen är det min mamma på bilden och jag hoppas och tror att jag får behålla henne länge än. Men jag förstår din association. Jag har aldrig förlorat någon så nära. Far- och morföräldrar och svärfar är de närmaste. Jag kan alltså inte fullt ut förstå hur det känns… Kram.

      • Jag

        Klart att du ska behålla din mamma länge länge. Bilden är din och det är bara tankarna som är mina.
        Kram

      • Ja. Ett märkligt sammanträffande ändå. Att du kom att tänka på din mamma till en bild av min mamma. Förstår att du så klart tänker på henne hela tiden nu. Men ändå. Lite märkligt. Men livet är ju märkligt. Och sorgligt. Kram.

  3. Jag håller med dig. Det som komma skall känns en aning tungt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s