Tre kriser

”Money makes the world go round.” Vissa tror kanske på det fortfarande. Men så är det ju inte. I verkligheten är det ju precis tvärt om. Den här planeten. En förutsättning för att ekonomin ska fortsätta växa. Att mänskligheten ska kunna få det bättre. Ekonomisk tillväxt på bekostnad av jordklotet blir aldrig långsiktigt hållbar. Det säger sig självt.

Hela mitt yrkesliv så här långt har jag ägnat åt miljö och hållbarhet. Sett många frågor lösas eller komma närmare en lösning. Försurningen. Övergödningen. Och många miljögifter har förbjudits. Inte är det min förtjänst. Jag har bara varit en myra i myrstacken. Dragit mitt strå till stacken. Det är inte mycket en enda liten människa förmår i förhållande till de stora skeendena. I alla fall inte jag. Det svåraste vi har kvar att lösa är växthuseffekten. Sedan 80-talet har jag förstått att det är en av mänsklighetens största ödesfrågor. Långsamt, långsamt. Åh, så långsamt, ser jag att allt fler blir medvetna om detta. Det kommer nog att ordna sig till slut. Det måste ordna sig, om mänskligheten alls ska överleva. Men det är frustrerande att lösningarna kommer så långsamt. Medan klimatförändringarna accelererar. Jag känner mig något hoppfull. Men mest trött.

På mitt nuvarande jobb har vi just genomgått en annan slags kris. 550 personer blev vid midsommar magsjuka av kranvattnet. Det ska ju egentligen inte hända. Att hitta och åtgärda problemet gick ganska snabbt. Vi klarade det med gemensamma ansträngningar. Att spola ut de sista resterna av föroreningen tog betydligt längre tid. Det tog totalt 71 dagar innan vi kunde häva kokningsrekomendationen och plocka bort nödvattentankarna från de drabbade tre byarna.

Eller gått igenom. När tar en kris slut egentligen? Och vad är en kris egentligen? I kommunala sammanhang undviker man ibland att tala om kris eftersom ordet förknippas med den kommunala krisledningsnämnd som ska finnas i varje kommun men som nästan aldrig har inkallats någon gång. I någon kommun. Men småkriser hanteras ju dagligen i alla kommuner runt om i landet och större kriser inträffar nu och då. Jag tycker att man kan tala om kris även om inte krisledningsnämnden varit igång. Och det här är den värsta kris jag varit med om i jobb-sammanhang.

Och jag känner inte riktigt att vår kris är över än. Den har mer gått över i en ny fas. I ett efterarbete. Utvärderingar ska göras. Rapporter ska skrivas. Vissa rör behöver kanske läggas om. Något ytterligare kan behöva upprustas inne i det drabbade vattenverket, även om det om ett par-tre år ska ersättas med ett nytt. Övriga vattenverk behöver ses över: finns det någon risk att samma sak kan hända någon annanstans i kommunen? Och vi skyndar på utredningen om det helt nya vattenverket för Everödsområdet. Bland annat.

Och så är det allt som vi blev tvungna att lägga åt sidan i sommar. Och det som sedan tidigare är planerat att hända i höst. Och mitt i det är vi inte fullt bemannade heller. Dessutom är det säkert fler än jag som är trötta nu. Ja, du hör. Så när tar en kris slut egentligen?

Jag försöker tänka på att ta hand om mig själv också. Komma igång att simma regelbundet igen. Promenera mera. Men visst tar det emot i tröttheten.

Idag har jag för andra gången läst ut Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” för minstingen som nu är 9 år. Jag bölade den här gången också när jag läste de två sista kapitlen. 

”När han hade kommit upp för strandvallen, vände han sig om och betraktade de många fågelflockarna, som for ut över havet. Alla skrek fram sina locktoner, endast en vildgåsflock for tyst framåt, så länge som han kunde följa den med blickarna.

Men fylkingen var jämn och välordnad och farten god, och vingslagen var starka och kraftiga. Och pojken kände en sådan längtan efter de bortflygande, att han nära nog önskade att återigen vara Tummetott, som kunde rida över land och hav med en vildgåsflock.”

Minstingen vill att jag läser om boken igen. Vi får väl se hur det blir med den saken. Själv känner jag nog mer att jag vill följa vildgässen till utlandet och resa hela världen runt med dem. Om och om igen. Jag vet bara inte hur jag ska få tid. Eller få dem att ta mig med. Och resa dit jag   vill. Ta oss med förresten. Jag vill ju så klar ha min familj med mig också. Denna längtan ut i världen som ständigt bultar i mitt bröst kan väl också sägas vara en slags kris?

Och om vi alla kunde resa som små tummetottar med fåglarna vore det ju samtidigt en bra lösning på växthuskrisen. 

Kanske dags att sluta dagdrömma där och börja ta tag i saker och ting istället. Eller behöver jag vila lite till?
  

1 kommentar

Filed under livet, miljö, mitt jobb, resor, vatten

One response to “Tre kriser

  1. Jag

    Förstår så väl att du är trött efter all anspänning. Reaktionen kommer oftast efter att det akuta skedet är över. Sköt om dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s