Sentimental spaning efter den tid som kommer

”På spaning efter den tid som flytt”, heter det ju, tänker kanske du? Men jag har inte läst den romansvit som heter så. Marcel Proust skrev säkert ett mästerverk, men redan titeln skrämmer bort mig som läsare. Jag är ju sådan att jag istället är på spaning efter den tid som kommer. Dessutom läser jag inga tjocka böcker längre. Men jag kan sakna det. Tror att det är snuttifieringens fel. Borde skärpa mig där.

Om jag inte utbildat mig till miljöingenjör skulle jag kanske ha blivit framtidsforskare istället? Det verkar spännande.

Det som har varit går inte att påverka. Inte heller så mycket nuet. Men framtiden! Det är det ena. Men även de stora skeendena som vi inte kan påverka så mycket, du och jag. De är fantastiskt spännande ändå. Vi vet inte hur det ska gå. Det är det som är så spännande! Med framtiden.

Och jag är framtidsoptimist. Tänker att med tiden blir allt bättre. Somligt blir sämre än tid. Men så blir det bättre igen. Mänskligheten kommer att komma till rätta med krig och elände. Med miljöförstöring och diktaturer. Med patriarkatet och smittsamma sjukdomar. Men ibland blir jag frustrerad över hur långsamt det går. Hur få av de här framgångarna som vi kommer att få njuta under min livstid.

Och ibland blir även jag sentimental.

De senaste veckorna har jag haft en fras malande i huvudet: ” ingenting stannar, ingenting förblir vad det var”. Det är ur en låt av Ulf Lundell. (Det är egentligen min sambo som lyssnar på honom, men jag hör ju också på då, när han lyssnar.)

Dammet som på botten av ett hav. Parken som var framtiden förr. Grävskoporna i en jättelik grav.

Jag kan längta efter att gå ut med de andra nån kväll. Alla andra. Genom alla tider. ”Och ta farväl av en förlorad värld.”

Men ur den kris som kommer av att förutsättningar plötsligt och oväntat, ja obegripligt, har ändrats, kan komma något bra till slut. Men ibland är det svårt att veta säkert om det faktiskt är solen du ser vid horisonten. Eller om det är månen som är på väg upp, och först ska förmörkas, innan dagsljuset ska återvända. Och just idag, denna tidiga måndag morgon, ligger dimman tät igen. Inte mycket ljus tränger igenom skyarna. Och jag tänker då att när det här jordklotet är så fullt av parallella universum som det är: Är jag då säker på att det är just detta universum ska vara mitt?

[Och detta sista stycke är, kan jag berätta för den som eventuellt undrar, för min del och just nu, arbetsrelaterat. Men jag har inte avsikt att utveckla det ytterligare. I alla fall inte just nu.]

20151005-071454.jpg

Advertisements

Lämna en kommentar

Filed under livet, mitt jobb, personligt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s