Utställningen om de vita bussarna fick mig att gråta

  

 

Det är en så vardaglig detalj som utbyte av julkort som mot slutet av berättelsen gör att gråten tränger på och tårarna börja rinna. Det andra, allt det som skett dess för innan är allt för ohyggligt att ta in. Då stänger jag av. Så som nog de flesta av oss brukar göra när vi hör talas om andra världskrigets koncentrationsläger. För att stå ut.
I lördags besökte vi den separatutställning om de vita bussarna som pågår till den 28 mars på Nationalmuseet i Köpenhamn. De vita bussarna var en räddningsaktion i slutet av andra världskriget. Den leddes av den svenska greven Folke Bernadotte och hade som uppdrag att rädda främst danska och norska fångar hem från de tyska koncentrationslägren.

Bussarna målades vita och med röda kors på, så att de inte av misstag skulle tas för militärfordon när de körde ner genom Tyskland.

Utställningen om de vita bussarna är en berättelse om en räddningsaktion som genomfördes av frivilliga. Det är en berättelse om essensen av medborgarskap. Vad var det som drev alla frivilliga förare och sjuksköterskor att lämna och hämta hem de danska och norska fångarna? Skulle du ha gjort samma sak?

Det första rum som vi kommer till är ett rum i ett danskt hem från 1940-talet. Men invånarna är inte hemma. De har förts till ett tyskt koncentrationsläger. En guide upplyser oss om att utställningen kan vara tuff för barnen att se och avråder oss särskilt från att se den film som visas. Vi lyder det rådet men vi väljer att i övrigt se utställningen och gå vidare till nästa rum som är en utställningshall med numrerade stationer med text på danska och engelska som berättar historien om de danskar som fördes till koncentrationsläger i Tyskland och senare räddades via dessa vita bussar. Och barnen klarar utställningen bra.

På den allra sista skylten berättas bland annat att många av de som räddade och de som räddades hållit kontakt hela livet om så bara i form av det årliga utbytet av julkort. Och det är alltså där det brister för mig i ett kort ögonblick. I en så vardaglig detalj. Därför att den visar att den här händelsen – vilket ju är alldeles självklart egentligen – följde med alla inblandade för resten av deras liv.

5 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, Samhälle och politik

5 responses to “Utställningen om de vita bussarna fick mig att gråta

  1. Det är nästan alltid de där små detaljerna som får det att brista. Viktig utställning!

  2. Jag

    Lyssnar just nu på Annika Thors ”Om inte nu så när” om just tiden kring andra världskriget som är som en parallell till vad som händer just nu med Sverige och flyktingarna. Jag undrade när hon skrivit den, för mycket är så kusligt lika och det visar sig vara redan 2011. Kusligt. Sverige byggde spärrar mot dem som ville hit från hotet. Och så fanns de såna som Bernadotte. Jag kände folk som har suttit i lägren. De berättar ingenting. Och så har jag träffat dem som berättar. Förstår att du gråter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s