Frågan om barn och resor som provocerar mig

  
Varför provoceras vi av vissa påståenden men inte av andra? Jag vet inte. Men jag vet ett påstående om barn och resor som jag provoceras betydligt mer av än ett annat. Låt mig berätta: 

Annika Myhre har skrivit om påståenden som provocerar henne vad gäller resor med barn: Personer som hävdar att par som skaffar barn automatiskt väljer bort att resa ihop.

Provoceras av den typen av påståenden vet jag inte om jag gör. Det beror ju på vad för slags resande det handlar om också. Val av resmål och grad av äventyrlighet. Allt du skulle göra som en eller två vuxna gör du kanske inte med barn? Behov av försörjning och skolgång påverkar hur länge du kan och vill vara iväg. Men. Helt klart är att utan att ta några större risker är det möjligt att även tillsammans med barn resa betydligt mer ”udda” än vad många tror.

Vi har rest jorden runt med våra barn, visat dem Egyptens pyramider (det var mindre oroligheter där då i och för sig), tågluffat en kortare sväng i Europa. Vi har visat dem europeiska storstäder som London, Paris, Rom, Berlin, Prag, Madrid, Barcelona, Athen och Lissabon. De har åkt gondol i Venedig. Vi har sett fantastisk natur tillsammans med barnen. De har sett kaskelotter dyka i Nya Zeeland med delfiner som hoppar runt omkring. De har vandrat vid de fantastiskt vackra Plitvicesjöarna i Kroatien. Simmat med en haj på Fiji (okej det var en liten revhaj). Sett koraller och fiskar på Stora Barriärrevet (bilden) där de även sett en jättesköldpadda gräva i sanden för att lägga ägg. Vi har besökt Uluru och Kata Tjuta i 46 gradig värme. Flera år i rad har vi åkt tåg från Blekinge till Lapplandsfjällen och ungarna älskar det. Det tar över ett dygn. De har också besökt ishotellet i Jukkasjärvi. Men vi har inte i något av fallen utsatt våra barn för några just värre risker än i vardagen. Det beror på HUR man gör saker. Att alltid ha barnens bästa för ögonen och anpassa sig till dem.

Jag har faktiskt svårt att tro att människor på riktigt avstår från att (försöka) skaffa barn för att kunna resa i största allmänhet. Men provocerad av påståendet blir jag inte. Möjligen förundrad.

Det påstående som istället provocerar mig när det gäller barn och resor är ett annat, men ett som jag inte möts av längre nu när mina barn är 10 och 12 år.

Men när de var små hände det att jag fick höra: ”Varför ska man resa med små barn när de ändå inte kommer ihåg resorna som vuxna?

Frågan ställdes av människor som aldrig tagit med sina egna barn på resor. Jag har aldrig hört  frågan ställas av någon som själv rest med sina barn och/eller själva rest som barn.

Frågan är lika dum som att fråga varför man ska sjunga för små barn, eller berätta sagor för dem. Varför ska man överhuvudtaget prata med dem? När de ändå inte kommer ihåg de där samtalen som vuxna?

Därför att de utvecklas av sångerna, sagorna och samtalen. Eller hur? Och den utvecklingen bär de ju med sig hela livet. Även om de inte kommer ihåg själva sångtexterna som vuxna.

Sak samma med resor. Det är inte nödvändigt för barn att resa utomlands för att utvecklas. Inte alls. Men om föräldrarna tycker om att resa och har möjlighet att prioritera i sin ekonomi så att det finns utrymme för resor så visst finns det all anledning att ta med barnen.

Bara det att barnen tidigt får en insikt om att det finns platser där allting är helt annorlunda. Människor pratar andra språk. Vädret är annorlunda. Växterna och djuren. Maten. Religionen. Kläderna. Ja, vad du vill. Bara det är en viktig sak att bära med sig genom livet.

Och även om inte barnen kommer ihåg själva resorna känner de ofta en stolthet bara i att veta att de varit i en viss stad (det kan lika gärna vara en annan stad i Sverige än den man bor i) eller ett visst land. Vår förstfödde som nu är tolv år är mycket väl medveten om att han varit i Dublin. Ändå var han bara sju månader när vi var där.

Dessutom har våra pojkar svetsats samman väldigt bra som syskon på våra resor, inte minst på jordenruntresan då vi var iväg 79 dagar och pojkarna fyllde tre och fem år. Det är en syskonrelation de sannolikt bär med sig hela livet.

Det är inte på något enda sätt bortkastat att ta med barn på resan! Det är inte heller själviskt att göra det. Men jag upplever att frågan om barnens resekomihåg underförstått innehåller båda påståendena. Det är nog därför jag blir provocerad!

14 kommentarer

Filed under natur, resa med barn, resor

14 responses to “Frågan om barn och resor som provocerar mig

  1. Jag har läst både ditt och Annikas inlägg. Intressant! Jag tycker att det är lustigt att folk påstår såna här saker… Om man reser med riktigt små barn kommer de kanske inte ihåg resan senare, men varför det skulle hindra familjen förstår jag inte. Själv upplever jag ibland att jag provocerar andra genom att säga att jag valt att inte skaffa (egna) barn samt att jag inte har körkort och att jag är nöjd med det. Jag vet inte varför det provocerar men det gör det.

    • Själv provoceras jag ytterst sällan av andras livsval. Däremot blir jag provocerad av dem som vill tillrättavisa mig gällande mina. Särskilt om det är så urbota korkat som i det ifrågasättande som inlägget handlar om…

  2. resfredag

    Det är jättespännande att se vilka reaktioner mitt inlägg har väckt! För det första kan jag konstatera att rubriker som innehåller ordet ”provocerar” provocerar på olika sätt, haha! Och, det var väl grundtanken. Jag ville väcka debatt, och det funkade. Jag står fast vid att jag provocerades av hur artikeln presenterades, mest med tanke på att jag inte håller med om slutsatsen som jag uppfattade var ”motsatsen till att resa är Svenssonliv”.

    Jättespännade det där om att resa med barn vs minnen. Jag och Lisa pratar precis om det påståendet i vårt poddavsnitt om att resa med barn – och föga förvånande drar vi samma slutsatser som du, haha!

  3. Mycket bra inlägg! Vi fick en del tråkiga frågor när vi åkte på bilsemestrar till Europa när sonen var 1-3 år, men många såg oss också som förebilder att kunna fortsätta resa även när man har småbarn.

  4. Jag

    Jag kan överhuvudtaget inte förstå varför man inte skulle kunna resa med barn, även när de är små.

  5. Jag håller verkligen med och hävdar ofta det – att det inte handlar om att barnen behöver minnas allt kring resorna. Man reser inte för dem men med dem, På deras villkor. Att umgås hela familjen på en resa utan vardagens måsten är så otroligt mycket värt!
    Jag lyssnade nyligen på en podcast med Louise Hallin, barnexperten, och hon sa faktiskt precis samma sak som jag alltid hävdar; barnens trygghet är med föräldrarna så det spelar ingen roll för barnen om det är i ett annat land eller hemma. Med andra ord – njuter föräldrarna så är det också rätt för barnen. Så resonerar jag.

  6. Kerstin

    Jag antar att de som säger detta till dig har en anledning. Som inte behöver vara just ditt val, du verkar ju vettig, ha ha. Innan jag blev mamma reste jag väldigt mycket och trodde jag skulle göra det med barnen också, men av många olika skäl (ekonomi och att pappan inte ville) blev det inte så. Men på öppna förskolan och motsvarande mötte jag många föräldrar som sa ”åh, vi ska åka till Thailand för det är så utvecklande för barnen”. Har man hört det några gånger, så tja, jag skulle kunna säga ngt provocerande till en helt oskyldig resande förälder.

  7. Kerstin

    oj, förlåt, det blev knasigt när jag skrev att du verkar vettig, ha ha. Jag menar det helt ärligt – du verkar ha en sund inställning till barn och resor, inte alls något ”ha ha”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s