Vart tog ryggsäcksluffaren i mig vägen? 

Sitter på altanen, njuter av vårsolen, bläddrar och läser i senaste numren av resemagasinet Vagabond. I rabatten blommar både blåsippor och krokus nu. Det är härligt! Läser en krönika och tårarna börjar rinna. 

Krönikan är skriven av Karin Wallén. I tidningen har den rubriken ”family four” och den handlar om hur hon är på tillfälligt besök i det svenska familjelivet på Koh Lanta. Du vet den där ön i Thailand där så många svenskar övervintrar att där finns både svenskt smågodis och svensk skola? Jag skulle gärna tillbringa nån vinter så, men det är inte därför tårarna kommer. Det är istället när jag kommer till slutklämmen där hon sätter sig i en minibuss tillsammans med andra backpackers och känner att hon är hemma igen. Kan jag ens reda ut varför jag börjar gråta där? Jag ska i alla fall göra ett försök. 

Jag var själv en ryggsäcksluffare en gång i världen. 80- och 90-talets tågluffarresor i Europa. En ryggsäcksluff 1994 längs ungefär samma väg som Karin åker i sin krönika. Vi var aldrig på Koh Lanta men väl i Ao Nang och gjorde nån dagsutflykt till Phi Phi-öarna. Vi reste från Bangkok via Malaysia till Singapore och Bali. Några år senare luffade vi runt i Vietnam. Kanske kan Söderhavsresan 2001 också ses som till största delen en backpackerresa. Rest med ryggsäck i bagaget har jag gjort senare också. Bland annat på jordenruntresan 2008-2009. Bilden ovan är från Koh Chang och den gångn. Men boende och resor har blivit allt bekvämare. Fler väskor är också med i bagaget och ryggsäcken är överhuvudtaget med allt mer sällan. 

Jag saknar inte att resa ensam. Det har jag bara gjort någon enstaka gång och det är inget som passar mig. Nej. Jag vill dela upplevelserna med dem jag tycker om. Det är inte heller ryggsäcken jag saknar. Den ligger i källarförrådet och är bara att hämta upp närhelst jag önskar. Nej. Jag tror att det är ryggsäcksluffarna i mig jag saknar. Vart tog hon vägen? Hur kunde hon gå vilse? Jag saknar mig. Jag saknar den jag var. När blev jag gammal, trött och bekväm? Hur gick det till?

Men blåsipporna är vackra. Det är de.  

#12 i #blogg100

12 kommentarer

Filed under personligt, resor, vår

12 responses to “Vart tog ryggsäcksluffaren i mig vägen? 

  1. AdrenaLina

    Åh Inger, du får mina ögon att tåras <3 Förstår precis din känsla. Insåg för inte så längesen att jag saknar backpackern i mig med.. Hoppas kunna gräva fram henne med kommande resa. Hoppas du också hittar tillbaka till henne. Jättefint skrivet!

  2. Gillade också, verkligen, Karins krönika!
    Men ryggsäcksturisten i dig finns där, det är bara att åka. Just go. :-)

  3. Ja jag vill också ta fram luffaren i mig. Egentligen är hon faktiskt inte borta utan bara anpassad till annat resesällskap.

  4. Jag kan förstå vad du menar. Jag är en betydligt mer bekväm resenär idag än jag var förr. Men det är först när jag orkar bege mig utanför den zonen som jag tycker att det är riktigt roligt att resa!

    • Precis! Det är nog det som gör mig ledsen. Jag saknar inte att [försöka] sova med myror i sängen. Men jag kan känna att kravlistorna på bekvämlighet begränsar möjligheterna att upptäcka ”på riktigt”. Säkert finns det en gyllene medelväg också i detta.

  5. Jag

    Allt har sin tid, Inger. Barnen är inte barn så länge till och då har du fritt val igen. Och det är sant, blåsipporna är vackra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s