Var den här bloggen min 40-årskris?


Halloj världen! Det här är historien om min blogg. En 40-årskris? Ja, så var det nog. Låt mig berätta: 

Den här bloggen har förvånansvärt många sidvisningar. Det är jag glad och tacksam för. Det är ju liksom inte så mycket mening att skriva om ingen läser. Däremot tror jag inte att min blogg har jättemånga läsare i betydelsen personer som ständigt återkommer till bloggen för att läsa. Som bara inte kan låta bli att återvända. Exakt hur många sådana läsare en blogg har kan i och för sig inte – så vitt jag vet – utläsas ur statistiken. Men ändå. Jag tror inte att jag har många. Om ens några. 

Det är inte så svårt att förstå varför. Jag har nämligen inget viktigt att berätta och det är jag till stor del tacksam för. Den som har något viktigt att berätta har nämligen nästan alltid något väldigt hemskt och väldigt nära inpå att berätta om. Antingen det eller exempellös framgång på något område. Det senare hade jag så klart i och för sig gärna haft, men det är inte så enkelt att ordna. Särskilt när du inte ens vet vilket inom vilket område du skulle haft möjligheten att bli så där extremt väldigt framgångsrik.
Min blogg började jag inte heller skriva därför att jag trodde mig ha något viktigt att berätta. Istället började den som en försiktig förhoppning om karriärbyte.

Så här i efterhand är det en händelse som ser ut som en tanke att jag började blogga i våren 2007, bara tre månader efter min 40-årsdag.

Var bloggen min 40-årskris? Så här i efterhand: Ja, så var det nog. Men så såg jag det inte då. Så klart.

Istället tänkte jag att ett karriärbyte skulle vara ett sätt att kunna byta jobb utan att behöva pendla när barnen var små. Jag hade haft samma jobb i tio år och kände att det var dags att byta. Men jag jobbade deltid, 50 % om jag minns rätt. Minstingen var bara ett drygt år. Utbudet av arbetstillfällen i Karlshamn för miljöingenjörer som dessutom aldrig jobbat som det utan istället som byråkrat och sedan som chef och som dessutom jobbade deltid var inte precis fantastiskt. Om man säger så.

Så då tänkte jag – och det är här 40-årskrisen kommer in – den antas ju som bekant handla om vad du gjort av ditt liv och dina drömmar och vad du ska göra av den tid du har kvar – att det kanske var läge att ta tag i ungdomsdrömmen att bli reseskribent istället. Det handlade inte så mycket om att jag ville resa väldigt mycket mer än jag ändå gjorde – jag hade ju småbarn då. Utan mer om att jag ville skriva om resor. Och kunna få betalt för det. Jobba hemifrån.

Och egentligen började det med en insändare till resemagasinet Vagabond. Jag skrev om hur de marknadsförde sina reseskrivarkurser som en möjlighet att bli skribent för tidningen. Och att jag aldrig har trott ett ögonblick på det där. Hur många skribenter kan de behöva? Istället för att vänta på att insändaren eventuellt skulle publiceras (den kom faktiskt in i tidningen samma sommar) så funderade jag vidare. Om det tidigare varit så att det du behövde för att bli reseskribent i första hand var kontakter och dessutom helst en journalistutbildning så fanns nu möjligheten att publicera sig själv direkt på nätet.

Tänkt och gjort. Jag började skriva en reseblogg på dåvarande Aftonbladet Blogg. I början hette den ”0067 Ingers reseblogg”. Namnet var så tillkrånglat att jag inte ens orkar redogöra för hur jag tänkte där.

Vagabond hade vid den tidpunkten 16 000 unika besökare på webben varje vecka enligt deras egna uppgifter. Jag tänkte att om jag nådde det dubbla så skulle det kanske vara möjligt att få en egen spalt där eller i Aftonbladet Resa. Inte för att jag trodde att det går att försörja sig på en spalt i veckan. Men det kunde ha varit en början.

Jag fick aldrig den där tesen testad. Min blogg har aldrig haft så många sidvisningar på en enstaka vecka ens. Som mest har det nog varit tre, fyra tusen. Det är mycket det också. Jag vet. Men inte tillräckligt. Långt innan jag var uppe i de siffrorna hade jag insett att bloggen växte för långsamt för att det där målet någonsin skulle vara möjligt att nå. Och så fick jag heller aldrig några erbjudanden om att skriva mot betalning. Riktig betalning. (Lurendrejare däremot.) Dessutom hade jag insett att den ursprungliga tanken att skriva enbart om resor inte höll.

Så den där tanken om karriärväxling för att kunna sitta hemma och jobba genom att skriva om resor när barnen var små föll alltså ganska snabbt. Och åren gick, så småningom började pojkarna skolan och jag fick jobb på annan ort och började, trots allt, pendla. Ändå har jag fortsatt blogga. Mest för att det är roligt att hålla på med ord och bild.

Om ett år, strax efter att jag fyllt 50 (peppar, peppar) fyller den här bloggen 10 år. Kanske är det dags att sätta punkt då? Och istället gå in i en 50-årskris? Hur ser förresten den kvinnliga 50-årskrisen ut? Inte skaffar vi väl oss cabbe eller motorcykel? Det är i vart fall inget jag planerar. Kan jag lugnt säga. Men hur förväntas jag då krisa? Nån som vet?

#73 i #blogg100

12 kommentarer

Filed under blogg, livet

12 responses to “Var den här bloggen min 40-årskris?

  1. pernillabredolt

    Nej, fortsätt skriv du! 50 årskris vet jag turligt nog inget om men 30 årskris har jag sedan nästan 7 år tillbaka (är nu 31)

  2. Min 40-årskris var kanske att resa runt Europa i en husbil ;) Om bloggen är nån slags kris har den pågått länge… ;)

  3. Spännande att läsa om dina drivkrafter, att skriva t.ex. Jag känner igen mig till stor del i det och reebloggar detta inlägg om det är okey. Det är intressant varför man läser varandras bloggar och funderingar kring vilka alla andra läsare är.

  4. Pingback: Var den här bloggen min 40-årskris? | Christer.L.Hansson

  5. Dan

    Kan tyvärr inte svara på hur en kvinnas 50-årskris ser ut, men jag känner igen mig lite i det om 30-årskrisen. Hade mycket funderingar runt trettioårsåldern. Själv är jag på mitt 61:a år. :) …(inget att skratta åt)…eller kanske…??..känner mig för övrigt rätt full av egna-kriser men vill inte för den skull erkänna att jag har en 60-årskris..raka rör!! ;-)
    ha-de!!
    //Dan

  6. Jag fortsätter gärna läsa här! Jag tycker du skriver intressanta saker och har din egen stil! Men man ska ju känna för det också, det där med att skriva…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s