Är sömnlösheten min 50-årskris?

Plötsligt, som en blixt från en klar himmel, har jag de senaste dagarna fått sömnproblem på ett sätt som jag aldrig haft förut. Jag undrar om det här är min 50-årskris?

Nyss publicerade jag ett inlägg på mitt personliga konto på Facebook med en annan variant av bilden ovan, men med mer himmel ovanför solen. Jag skrev: ”Den här bilden hittade jag precis i min padda. Fotograferade den från morgontåget den 26 september. Vet inte varför jag inte publicerade den på Instagram den dagen. Kanske tyckte jag att där redan fanns för många liknande bilder på mitt konto där?

Vet inte heller varför jag idag, en lördagsmorgon, vaknar före klockan fem utan att kunna somna om. Natten till igår sov jag i alla fall mycket gott och hoppas att den här sömnoredan snart får ett slut.”

Skriver inte så jätteofta egna inlägg på Facebook annnars men i förrgår gjorde jag det också: ”Nu har väckarklockan ringt utan att jag kunnat sova en blund på hela natten. Har aldrig hänt förut.

Nån gång ska vara den första.”

Vad beror denna sömnlöshet på? Jag vet vilka tankar det är som far runt i huvudet när jag inte sover, men förstår inte varför dessa tankar håller mig vaken i så hög utsträckning. Förstår inte alls vad som händer. Förändringar planeras på jobbet. Mina pojkar växer upp och ställs inför nya utmaningar på livets resa. Allting flyter inte alltid på friltionsfritt. Men det där är inget nytt. Jag har i och för sig haft ett ovanligt lätt liv, tror jag, med ovanligt få motgångar och är kanske just därför inte världsmästare på att hantera dem när de ändå någon gång inträffar. Men ändå. Det som nu händer borde inte göra mig sömnlös, tycker jag.

Normalt somnar jag kanske inom en halvtimme. Jag har svårt att somna ibland men det brukar handla om en eller ett par timmar innan jag somnar. Har aldrig varit en hel natt förut. Jag är normalt morgontrött så därför tycker jag nästan att det är ännu märkligare att jag vaknar före klockan fem på morgonen en lördag utan att kunna somna om. Konsekvenserna av några missade timmars sömn en lördagsmorgon lär dock inte vara alls i nivå med en hel sömnlös natt. Nåväl.

I början av nästa år fyller jag 50 år. Min förstfödde blir innan dess tonåring. På jobbet har jag nu varit i fem år. Jag har redan från början lovat mig själv att inte bli kvar där mer än högst sju år. På förra jobbet som också innebar att vara VA-chef, men i en annan kommun blev jag kvar i hela 14 år. Det var varken bra för mig eller för verksamheten, tror jag. Människor är olika. Jag är nog en sådan person som borde ha samma jobb i ungefär fem till sju år. Alltså börjar jag närma mig den där punkten där ålderdomen börjar samtidigt som jag funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Ett till uppdrag som VA-chef i en tredje kommun känns inte lockande. En högre chefsbefattning strävar jag inte efter. Miljöingenjör, som jag är utbildad till, har jag aldrig jobbat som i praktiken. Innan jag blev chef var jag miljöbyråkrat på länsstyrelsen några år. 

Egentligen skulle jag nog vilja jobba med reseindustrin eller destinationsutveckling. Gärna i kombination med hållbarhetsfrågor. Hur kan vi fortsätta att resa som vi gör, eller helst ännu mer, och ändå klara att tillräckligt bromsa växthuseffekten? Men sådana jobb växer inte precis på träd. Och särskilt då inte i Blekinge. Och dessutom är det nog på gränsen att jag vore kvalificerad om de fanns. Och på toppen av det börjar jag alltså bli gammal, med allt vad det innebär med svårigheter att kunna få nya jobb den dagen jag väl börjar söka några. Om jag nu ens hittar några som känns lockande att söka. Är det kanske dags att ta med sig familjen och flytta någon annanstans? Orkar vi det? Vill vi?

Och så ålderdomen i sig som är på väg, med allt vad den innebär av förlorad spänst i både kropp och intellekt.

Jag har haft ett riktigt, riktigt bra liv så här långt, med bara några få svackor. Och jag har alltid varit optimist förut. Men nu börjar jag bli rädd för vad som ska hända. Med mig. Och med världen. 

23 kommentarer

Filed under barn, instagram, livet, mitt jobb, personligt

23 responses to “Är sömnlösheten min 50-årskris?

  1. Stefan

    Bra skrivet ! Trots jag är trött och vill sova ut så har jag nu börjat vakna vid 7-tiden på helgerna. Tråkigt att gå hungrig och vänta på resten av familjen några timmar…
    Byta jobb har jag funderat ofta på men även inom samma företag kommer det ofta dom nödvändiga förändringarna (som kräver nya kunskaper och utmaningar) och bryter jag upp arbetet i delmål så blir det roligare och lättare.
    Vi gör också som ni, har en resa eller något annat roligt att hela tiden se fram emot för att undvika att det blir monotont (ekorrhjulet)
    Hälsa familjen när dom vaknar, vi skall fira Ulfs födelsedag i eftermiddag

  2. Ja livskriserna kommer väl kanske alltid, förr eller senare.
    Själv har livet drabbat mig så många gånger att jag kan fascineras av att jag fortfarande står upp.
    Men livet går alltid vidare på något sätt och bland blir man rent av lite klokare.
    Jag kan också känna att jag är lite trött på att vara chef och skulle gärna sadla om och jobba reseinriktat i stället.

  3. Dan

    (…harklar mig som för att ta ton) jag tror också att vi alla kommer i någon livskris någon gång under vår livstid. Några av oss har många kriser på vägen och andra har kriser som knappast märks. Inger, du verkar mer oroa dig för att ha eller vara på väg in i en… Att sätta igång att oroa sig gör nog inte direkt saken bättre…Du förstår säkert vad jag menar. Alla de där kriserna vi går igenom är helt normala och somliga bör man kanske göra något åt…om man nu orkar…eller så får man hoppas att det går över av sig själv…(talar av egen erfarenhet)..Jag är inte rätt person att komma med råd men jag grips ofta av att läsa om när andra skriver om sina och har därför svårt att låta bli att kommentera….hakuna matata…

  4. resfredag

    Själv har jag också sovit extremt lite inatt – men av helt andra skäl (febrig 2-åring). Olika tider i livet bjuder på olika utmaningar.

    Det där med att vara 50 och vara lite orolig över att man börjar bli ”för gammal” i arbetslivet är tyvärr väldigt vanligt här i Sverige. Tänk vilken livserfarenhet en 50+ arbetstagare bjuder på! Min syrra flyttade nyss hem efter många år i USA där hon säger att arbetsmarknaden är mkt bättre på att skapa förutsättningar för karriär efter småbarnsåren. Här i Sverige ska vi göra allt samtidigt; karriär, skapa familj, bygga hus, springa marathon och ja… En omöjlig ekvation!

    Jag ska hålla ögonen öppna efter jobb till dig. :)

  5. Jag har det nog lite som du men ligger inte sömnlös tack och lov. Har också haft ett ganska skonsamt liv utöver ett par familjeförluster men lite jobbiga saker de senaste åren som gjort mig trött. Trivs bra på jobbet men vill ha mer ansvar och de sabla ID-kontrollerna är oerhört uttröttande i sin oförutsägbarhet.

    Jag pluggade resebyråkunskap i London efter gymnasiet men halkade in på annat, inte minst miljöjobb, sedan dess så även för mig finns det där att göra något reserelaterat, därav bloggandet till att börja med eftersom jag älskar att skriva. Däremot har en idé jag hade fallit platt i samband med Brexit, en händelse som påverkat mig oerhört känslomässigt. Som om jag gjort slut på en relation.

    Vad som händer i världen påverkar nog din och min generation väldigt negativt nu tror jag. Jag brukar säga att älskade England har alltid varit skruttigare så där är man can men att se sitt eget hemland falla ihop och till och med bli värre än många andra länder är otroligt jobbigt och speciellt som mamma. I tonåren pratade jag med pappa om kalla kriget men nu har jag inte honom kvar att resonera med…

    Jag får känslan att du behöver en NGO eller liknande. Bryssel hade haft jobb för dig men det är inget man rycker upp familjen för i dagens klimat. Lund? De har ju spännande miljöinstitut med hållbarhetstänk. Konsult på deltid med turistkunder…

  6. Anders H

    Tack för att du delar med dig! Har själv grubblat lite för mycket på saker och ting senaste tiden, det har påverkat sömnen men inte till den grad som det påverkat dig utan bara att jag haft svårt att somna (vilket iofs inte är normalt för mig). Jag tror att det är nåt slags bokslut i livet man riskerar att göra när man närmar sig 50, toppen på ålderstrappan, det känns som man har livet mer bakom sig än framför sig. Utlösande faktor för mig har nog varit fysiska krämpor (åldersseende och nack/nervproblem som påverkar högerarmen). Men jag vet inte…. Hälsa familjen!

  7. Jag har en pragmatisk syn med vakentid på natten. Kroppen vilar ju. Och än så långe brukar jag ta igen sömnen nån natt senare.
    När jag inte kan somna läser nån bok tills ögonen går i kors och somnar över boken.
    Däremot oroar mig INTE över att jag inte kan somna. Och jag låter att kolla mobilen på natten.
    Ju mer man oroar sig desto svårare kommer sömnen.

  8. Jag

    Jag sover inte utan ljudbok numera. Testa med det, det är rogivande att ligga och lyssna och det finns tidsinställning för avstängning om man vill.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s