Om kräm på svarta oliver och annat smått och (o)gott

Idag på lunchen på jobbet kom vi att prata om skolmat. Ett samtal som så småningom fick mig att minnas en historia om kräm på svarta oliver som jag fått återberättad för mig.

Jag minns hur jag på lågstadiet gömde matresterna i engångsmuggen för att slippa äta upp. Jo, vi hade engångsmuggar! Och plasttallrikar och orangea plaststolar. Det var en ny och modern skola. Då. På 70-talet. Jag minns också hur jag på högstadiet inte längre hade engångsmuggar som utväg utan istället satt kvar tills lektionen började efter lunch. Då var de ju tvungna att släppa iväg mig även om jag inte ätit upp.

Vi kom på lunchen att prata om knäckebröd som alternativ i skolmatsalen. Jag berättade då om min elvaåring som häromveckan undrade över svälten i världen: ”Varför kan vi inte bara skicka mat till dem som inte har?” – tankepaus – ”Eller knäckebröd?”

Själv åt jag mig ofta mätt på knäckebröd i skolan. Jo, jag var kräsen med mat som barn. Med den bakgrunden kan du förstå att jag aldrig gillat idén att vi räddar miljön genom att äta upp maten. Jag tänker istället att vi räddar miljön genom att inte handla hem mer mat än vi lätt kan äta upp. (Tyvärr har jag lätt för att äta gott men det är en annan historia.)

Vi pratade vidare om sånt barn gillar och inte gillar och kom in på ämnet oliver. Kommunens kommunikationschef berättade då om när hon som ung gäst på en fransk fest öste upp svarta oliver på tallriken i tron att det var vindruvor. Hon höll god min och åt upp och mot slutet av högen började hon till och med nästan att gilla dem. Innan hade hon bara ätit sådana där gröna oliver med rött i.

När hon berättat det kom jag att tänka på min morfar som inte lever längre. En gång hade en släkting handlat åt honom och fyllt på med lite av varje i kylskåpet. Om burken med oliver ska min morfar senare ha uttalat : ”De där svarta. Det var ena beska bär. Men jag kokte kräm på dem med mycket socker i och då gick de ner.” När han sedan fick veta att det var oliver han kokt kräm på ska han ha tyckt han att det var ganska pinsamt. Han visste ju mycket väl vad oliver var! men också han hade bara sett gröna oliver innan.

Sådär är det när vi ställs inför det okända. Det erbjuder nya möjligheter.

6 kommentarer

Filed under barn, Kristianstad, personligt, resor

6 responses to “Om kräm på svarta oliver och annat smått och (o)gott

  1. ogamotoga

    Kul med kräm på oliver 😆😂 Och håller med om varför måste man äta upp? Man lagar i portioner som man vet äts upp utan att hamna i matkoma för det blir för mycket. 😂

  2. Jag

    Nu förstod jag inte riktigt av det du skrev om barn vanligtvis inte gillar oliver. Mina barnbarn älskar dem. Den minsta trodde till ganska nyligen att de hette ”kärna” eftersom alla vuxna tjatade om den.

    I skolmatsalen hade vi två rätter som jag inte åt och det var sill och fiskbullar. Det var bara att smuggla undan som du gjorde, jag vill minnas att man visste i förväg vilken mat som serverades och hade då en plastpåse med. En flicka kräktes över hela golvet när mattanterna tvingade henne att äta upp all ärtsoppa.

    Rolig berättelse om din morfars olivkräm. Mamma åt alltid tomater med socker och även sallad kunde hon göra efterrätt på, med grädde och socker.

    Så vackert ljus i bilden, förresten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s