Stjärnorna berättar historier

Stjärnorna gnistra och glimma. I tidig morgontimma. Och i tidig kväll. Stjärnorna. Jag tycker om dem. Jag tycker om att blicka upp mot dem i decembermörkret en klar vardag och jag tycker ännu mer om att från stranden se dem tändas över havet en sammetslen natt på semester i främmande land. Jag tycker om stjärnorna. De berättar historier om svunna tider.

De berättar om hur det började med en stor smäll för nästan 14 miljarder år sedan. Om hur stjärnstoff slungades ut och bildade galaxer. Som Vintergatan. De berättar att vår galax föddes för 13 miljarder år sedan ur ett nästan sfäriskt och roterande gasmoln bestående av väte och helium. De berättar att under tidens lopp har gasen sedan samlats i en roterande skiva där yngre stjärnor bildats och bildas än idag och där vår sol bildades för 4,6 miljarder år sedan. En ganska vanlig stjärna ändå. Säger stjärnorna.

Och under den stjärnan vandrar vi som våra förfäder och förmödrar vandrat före oss. Och om natten har också urtidens människor blickat upp mot stjärnorna och undrat vad de har att säga till oss. Och stjärnorna har berättat dem historier. De har under jägarstenåldern berättat om hur båtar ska navigeras i natten i sökandet efter nya jaktmarker när den kontinent som idag heter Afrika inte längre räckte till.

Och de har för oss som lever idag berättat hur en grupp av dessa människor för kanske 70 000 år sedan via nuvarande Eritrea lyckades ta sig över Röda havet till nuvarande Jemen. Och hur ättlingarna till dem nådde Sydostasien för kanske 50 000 år sedan och sedan Australien för minst 40 000 år sedan.

Och stjärnorna över södra halvklotet berättade långt senare, en kväll i trettondagshelgen 2013, om drömtidens sånger för oss när vi vandrade tillbaka till hotellrummet genom ett fortfarande hett Yulara efter att ha sett på drömtidens ättlingars dans och sedan ätit kvällsmat. Vi hade den gången ätit pizza med kängerukött.

Stjärnorna har glittrat över den bondestenålder, som i trakterna av norra Syrien utvecklade världens första jordbruk för ungefär 11 500 år sedan. Och stjärnorna har då börjat berätta för våra förfäder när det var dags att så och skörda. Till Cypern har stjärnorna sedan sett de första bönderna komma i båt med utsäde och husdjur två tusen år senare. Och ännu senare på samma ö har jag i oktober 2015 blickat ut över havet, fullmånen och stjärnorna. Och läst Karin Bojs.

Till vår del av världen kom jordbruket med de invandrare som skulle bli våra förfäder och förmödrar 4 000 år efter det att deras förfäder anlänt till Cypern. Och vid Haväng har jag tidigt i höstas sett solen tränga undan natthimlen och gå upp över havet och stenåldersstenarna.

Från bronsåldern kommer himmelsskivan som hittades i Nebra i Tyskland och solvagnen som hittades på Jylland. Dessa skvallrar om hur viktiga sol, måne och stjärnor var för den tidens präster och deras undersåtar. Plejaderna mellan sol och måne. Och hällristningarna. Intill dem på Himmelstadslundsfältet i Norrköping har jag sett bronsåldersdans under stjärnorna. För tretusen år sedan började också Polynesien befolkas som det sista stora geografiska regionen på jorden. Utriggare på deras kanoter än idag så som på våra hällristningars båtar. Och invid stränder av blånande slätter har jag skådat Samoastjärnornas sken. Och innan dess hade jag och min älskade vandrat hem till vår hydda på Aitutaki med fullmånen som enda ljuskälla utöver stjärnorna.

Sen kom järnåldern och vid vår tideräknings början, berättar stjärnorna att det kom några österländska stjärntydare till Jerusalem. Stjärnorna säger att de var präster från Persien som också fungerade som vetenskapsmän, diplomater och rådgivare vid hovet, som hade tyckt sig se en ny konungs stjärna gå upp och att de kommit för att hylla honom. Stjärnorna säger också att de visa männens tro var och är samtida med judendomen och tillsammans med den föregångare både till kristendom och islam. Prästernas titel var ”mager”. Ett ord som senare blivit till vår tids ”magiker”.

Och vid den tiden var Rom hela världens huvudstad och Medelhavet var Mare Nostrum och oräkneliga är de gånger jag hänförts av dess stjärnhimmel. Som under en kvällspromenad i Menton i somras (bilden). Eller när jag efter kvällsmaten några kvällar i september låg på en solstol på en hotellbalkong på Amalfikusten. Och skådade stjärnorna.

Och så hänger allting samman i en enda lång historia från tidernas början, genom nuet och rakt in i framtiden. Och människor har i alla tider färdats och sökt det goda livet någon annanstans. Säger stjärnorna som tindra så klara. Som diamanter i skyn.