Är det rotlösheten som får mig att gråta?


Vi åker nattåg söderut. Ner mot Kiruna och vidare mot Gällivare. I väster skymtar en dalande kvällssol genom granskogen. Jag lyssnar igen på låten som fick mig att börja gråta häromkvällen. Den här gången på Spotify. Tårarna rinner igen. Jag kan inte riktigt förklara varför.

På långfredagskvällen åt vi tacobuffé på Gammelgården i Björkliden. Det var där allt började en gång, med turismen i Björkliden, 1929. Kanske som ett alternativ till Abisko turiststation som öppnat redan 1903 när Malmbanan var ny. Järnvägen som byggdes för att frakta malm från gruvan i Kiruna ner till den isfria hamnen i Narvik, på den norska sidan, och som alltså samtidigt möjliggjorde naturturism med utsikt mot Lapporten. Både i Abisko och i Björkliden. Vandringsresor på sommaren och skidåkning på vintern. Gammelgåden i Björkliden är sedan den först byggdes 1929 tillbyggd i flera etapper och varje etapp bär spår av sin tid. Numera är här vandrarhem och restaurang. För den som äter på restaurangen finns det möjlighet att sitta i fyra olika rum, från olika tidsepoker. Vi satt längst in i timmerstugan med den sprakande brasan. I den nyaste delen med vitmålade väggar, spelade ett band. Musiken hördes genom väggen mellan rummen.

De spelade många olika covers som vi kände igen. Som ”take me home, country roads”, som för oss kommit att förknippas med Fiji snarare än med västra Virginia. En annan låt var Euskefeurats ”det är hit man kommer när man kommer hem”.


”Jag undrar vad Ronny Eriksson gör nuförtiden?” frågade Anders och jag googlade. Det visade sig att komikern, känd från TV, gjort slut med Piteå kommun och numera tar betalt för att de ska få använda sig av just frasen ”det är hit man kommer när man kommer hem”.

Senare, uppe på stugan som vi hyr för en vecka, tittar jag på ett klipp på Youtube där Euskefeurat själva framför låten. Och det är då jag börjar gråta. Men varför? Jag vet inte. Texten och musiken är sentimental. Men det är något mer. Det är något som träffar. Jag tror att det är något som har med Norrbotten att göra. Men än mer något som har att göra med rastlöshet.

Det fanns en tid i mitt liv när jag åkte hem både när jag åkte hem till Norrköpingstrakten och när jag sedan åkte hem till Luleå igen. Oftast åkte vi just nattåg. Jag var 20 år när jag flyttade dit upp. Till Norrbotten. Det var för övrigt under åren där som vi första gången besökte Björkliden. Det var vid midsommartid och vi körde i min vita Saab V4. Vi åt lunch på restaurang Lapporten. Sen åkte vi till Narvik, upp genom Norge och rundade Sverige innan vi åkte längs Tornedalen, både finska och svensk sidan, hem igen till Luleå. Jag var 25, snart 26 år, när jag flyttade därifrån.

Vi flyttade först till Gävle, sedan till Karlskrona. Och så hamnade vi då i Karlshamn. Året var 1997 och jag var 30 år. Jag – vi – har nu bott 20 år i Karlshamn och visst är det i någon mån ”hemma” nu. Men inte i samma utsträckning som vare sig Norrköping eller Luleå var. Och inte heller de städerna är mina numera.

Hemma är en plats där du ”känner vars stigarna går”, som det heter i sången. Men stigar förändras med åren. En dag har så mycket ändrats att du inte känner igen dig längre.

”Vem som är släkt med vem” har jag aldrig vetat någonstans där jag bott. Där jag växte upp, i Vilbergen och Krokek, båda i Norrköpings kommun, var bostäderna nybyggda och alla inflyttade. Ingen var släkt med nån. Kanske bidrog det till att göra mig rotlös?

När jag nu sitter här på nattåget och åker ner mot Norrbotten funderar jag på vad för slags sorg och saknad det är som sången väcker. Är det en sentimental längtan tillbaka till åren som ung vuxen i Norrbotten? Tillbakablickar på studietiden?

Eller är det rotlösheten som får mig att gråta? Den som gör att jag känner mig hemma överallt och ingenstans. Oftast ser jag det som en styrka. Jag älskar ju att resa och upptäcka!

Men i rotlösheten finns också en dubbel sorg. En sorg över att inte ha en given plats att återvända till. Men också en annan sorg. En som handlar om att känna sig fast i det som har kommit att bli barnens rötter. När du ännu inte har hittat den där platsen. Den där platsen, som ju måste finnas någonstans, där du vill leva tills du dör. Utom att du också har platsen som som bas för ständiga utfärder. Dit du då äntligen kommer när du kommer hem.

Och när ditt innersta väsen längtar efter att ge sig ut och leta efter just den platsen?

8 kommentarer

Filed under livet, personligt, resor

8 responses to “Är det rotlösheten som får mig att gråta?

  1. Vad fint skrivet! För mig är det numera ibland ”livet” som gör sig påmint. Att vissa pusselbitar är lagda. Och inte längre går att flytta på. Fast andra finns ju kvar att lägga, och en del går att flytta på…

  2. Stefan

    Bra inlägg !
    Jag själv känner mig mest hemma i Karlshamn men ändå inte riktigt. Och i Kristianstad är jag för sällan och för mycket har ändrats för att jag skall känna mig hemma där.
    Är alltså nog lite avundsjuk på dom som bor och jobbar i samma ort som växte upp, dom är nog mer ”hemma” än vad jag (och du?) är..

    • Det märkliga i mitt fall är att jag är både avundsjuk och inte. Jag kan sakna den självklara hemkänslan men är å andra sidan tacksam för att ha fått del av flera olika perspektiv på tillvaron..,

  3. Älskar den låten!!!!!!

  4. Många vackra bilder från norr

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s