Category Archives: livet

Är det rotlösheten som får mig att gråta?


Vi åker nattåg söderut. Ner mot Kiruna och vidare mot Gällivare. I väster skymtar en dalande kvällssol genom granskogen. Jag lyssnar igen på låten som fick mig att börja gråta häromkvällen. Den här gången på Spotify. Tårarna rinner igen. Jag kan inte riktigt förklara varför.

På långfredagskvällen åt vi tacobuffé på Gammelgården i Björkliden. Det var där allt började en gång, med turismen i Björkliden, 1929. Kanske som ett alternativ till Abisko turiststation som öppnat redan 1903 när Malmbanan var ny. Järnvägen som byggdes för att frakta malm från gruvan i Kiruna ner till den isfria hamnen i Narvik, på den norska sidan, och som alltså samtidigt möjliggjorde naturturism med utsikt mot Lapporten. Både i Abisko och i Björkliden. Vandringsresor på sommaren och skidåkning på vintern. Gammelgåden i Björkliden är sedan den först byggdes 1929 tillbyggd i flera etapper och varje etapp bär spår av sin tid. Numera är här vandrarhem och restaurang. För den som äter på restaurangen finns det möjlighet att sitta i fyra olika rum, från olika tidsepoker. Vi satt längst in i timmerstugan med den sprakande brasan. I den nyaste delen med vitmålade väggar, spelade ett band. Musiken hördes genom väggen mellan rummen.

De spelade många olika covers som vi kände igen. Som ”take me home, country roads”, som för oss kommit att förknippas med Fiji snarare än med västra Virginia. En annan låt var Euskefeurats ”det är hit man kommer när man kommer hem”.


”Jag undrar vad Ronny Eriksson gör nuförtiden?” frågade Anders och jag googlade. Det visade sig att komikern, känd från TV, gjort slut med Piteå kommun och numera tar betalt för att de ska få använda sig av just frasen ”det är hit man kommer när man kommer hem”.

Senare, uppe på stugan som vi hyr för en vecka, tittar jag på ett klipp på Youtube där Euskefeurat själva framför låten. Och det är då jag börjar gråta. Men varför? Jag vet inte. Texten och musiken är sentimental. Men det är något mer. Det är något som träffar. Jag tror att det är något som har med Norrbotten att göra. Men än mer något som har att göra med rastlöshet.

Det fanns en tid i mitt liv när jag åkte hem både när jag åkte hem till Norrköpingstrakten och när jag sedan åkte hem till Luleå igen. Oftast åkte vi just nattåg. Jag var 20 år när jag flyttade dit upp. Till Norrbotten. Det var för övrigt under åren där som vi första gången besökte Björkliden. Det var vid midsommartid och vi körde i min vita Saab V4. Vi åt lunch på restaurang Lapporten. Sen åkte vi till Narvik, upp genom Norge och rundade Sverige innan vi åkte längs Tornedalen, både finska och svensk sidan, hem igen till Luleå. Jag var 25, snart 26 år, när jag flyttade därifrån.

Vi flyttade först till Gävle, sedan till Karlskrona. Och så hamnade vi då i Karlshamn. Året var 1997 och jag var 30 år. Jag – vi – har nu bott 20 år i Karlshamn och visst är det i någon mån ”hemma” nu. Men inte i samma utsträckning som vare sig Norrköping eller Luleå var. Och inte heller de städerna är mina numera.

Hemma är en plats där du ”känner vars stigarna går”, som det heter i sången. Men stigar förändras med åren. En dag har så mycket ändrats att du inte känner igen dig längre.

”Vem som är släkt med vem” har jag aldrig vetat någonstans där jag bott. Där jag växte upp, i Vilbergen och Krokek, båda i Norrköpings kommun, var bostäderna nybyggda och alla inflyttade. Ingen var släkt med nån. Kanske bidrog det till att göra mig rotlös?

När jag nu sitter här på nattåget och åker ner mot Norrbotten funderar jag på vad för slags sorg och saknad det är som sången väcker. Är det en sentimental längtan tillbaka till åren som ung vuxen i Norrbotten? Tillbakablickar på studietiden?

Eller är det rotlösheten som får mig att gråta? Den som gör att jag känner mig hemma överallt och ingenstans. Oftast ser jag det som en styrka. Jag älskar ju att resa och upptäcka!

Men i rotlösheten finns också en dubbel sorg. En sorg över att inte ha en given plats att återvända till. Men också en annan sorg. En som handlar om att känna sig fast i det som har kommit att bli barnens rötter. När du ännu inte har hittat den där platsen. Den där platsen, som ju måste finnas någonstans, där du vill leva tills du dör. Utom att du också har platsen som som bas för ständiga utfärder. Dit du då äntligen kommer när du kommer hem.

Och när ditt innersta väsen längtar efter att ge sig ut och leta efter just den platsen?

8 kommentarer

Filed under livet, personligt, resor

Glöm aldrig!


Det finns en hel värld där utanför full av gott och ont och allt däremellan. Och mest gott ändå.

Vi kommer sannolikt aldrig att glömma fredagseftermiddagen den 7 april 2017. Lika lite som vi någonsin glömmer den 1 mars 1986 eller den 11 september 2001.

Själv satt jag på jobbet i Kristianstad igår, avslutade inför en sedan länge inplanerad ledighet och väntade in kvällens överraskningsfest för tre blivande pensionärer. Jag gick för att hämta en kopp te när jag lite snabbt kollade Twitter i telefonen: ”I kris: Sprid inga rykten!”, twittrade någon. Jag bläddrade så klart vidare i mina sociala medier och förstod snart vad som just hänt: ett förmodat terrorattentat i centrala Stockholm.

Lite senare la Facebook upp en funktion där jag kunde se mina vänner i området en efter en rapportera att de var oskadda. Skönt, så klart, att få det bekräftat.

Det är lätt att sådana här gånger, när outhärdliga nyheter når oss, tänka att allting bara blir värre hela tiden. Men så är det inte.

Och andra gånger, när alls inget stort händer, vare sig ont eller gott, och vardagen kanske istället känns allt för grå är det lätt att istället tro att det är det grå som dominerar. Men så är det inte heller.

Ibland när jag gnetar på i vardagen med att försöka leda och styra för att rädda världen steg för steg i mitt hörn av verkligheten så händer det att jag lyfter blicken och tittar ut genom ett fönster. Och att det då slår mig: det finns en hel värld därutanför! Och där finns så mycket att se och upptäcka!

Och det är just så det är. Därute finns en hel värld full av både ont och gott. Och: Min upplevelse är att det är det goda som dominerar.

Varje ond handling som syftar till att döda och förstöra vägs upp av tusen goda handlingar som syftar till att rädda liv, hjälpa andra och bygga en ny och bättre värld i stort och smått. Vi såg också mycket av just det väldigt tydligt igår i Stockholm.

För de av oss som inte i detta, eller av någon annan orsak, just nu drabbats av en stor personlig sorg finns det så mycket att glädja sig åt. Trots allt. Även om vi så klart tänker på dem som drabbats och sörjer med dem. Vi kan till exempel glädja oss åt att våren är på väg och körsbärsträden blommar. I Stockholm lika väl som på andra håll. 

Det är överhuvudtaget det goda som dominerar i världen. Faktiskt. Och det är just det vi aldrig får glömma.

Bilden föreställer en kvinna som fotograferade körsbärsträden i Kungsträden förra året.

Lämna en kommentar

Filed under årstider, livet, resor, sociala media, världen

När du reser bort fångar du tiden

Jag sitter på pågatåget på väg hem till Karlshamn. På tisdagarna åker jag hem tidigare för att ta minstingen till hans fotbollsträning. Det regnar utanför fönstren. Vattendroppar på rutorna. Var är vi? Redan i Mörrum? Det känns som om tiden rinner som sand mellan mina fingrar. Vardagens pendlingsresor förmår inte fånga tiden.  En avbrotten i vardagen däremot. När jag reser till nya platser. Då blir jag nyfiken. Då står tiden still. Då blir jag pigg och orkar lite till. Som det heter i sången.

Inget fungerar så bra som resor till platser du aldrig förut varit på om du verkligen vill känna att du tar till vara på tiden. Du känner att du lever. Att du är. Att du är där. Och då.

Och minnena. Minnena! Du minns mer från en enda dag i lagunen på Aitutaki i början av september 2001 än av en hel vardagsmånad här hemma. Du minns det turkosa vattnet och de vackra öarna med kokospalmer och vit sand. Du minns utflyktbåtens kapten som kallar sig Captain Cook men antagligen heter något helt annat. Du minns lunchstoppet och kaptenen med rastaflätorna på grannbåten som rengjorde ugnsplåtarna dykandes under vattnet. Du minns snorklingen med fiskar i glada färger och hur ni fotograferade varandra med den då nya undervattenskameran. Och ön som heter One Foot Island och som har en egen stämpel att sätta i passet för den som vill. Och du minns karavanen av medresenärer som vadar genom vattnet till nästa ö. Och…

Och du minns mer från ett par dagar i Sevilla sommaren 2015 än från två månader här hemma. Du minns poolen på hotellets tak och stadsmuren nedanför. Du minns palatset Alcazar och tjurfäktningsarenan. Du minns hur kuskarna vid katedralen hällde vatten på hästarna och varandra i hettan. Och restaurangerna som sprayade vattendimma över gästerna för svalka. Och du minns hur ni åkte häst och vagn genom staden när den blå timmen var slagen och hettan var mer uthärdlig för både människor och djur. Du minns en ros, kanske var den röd i månens sken?

Men jag tycker om tisdagskvällarna i vardagen också. Det är skönt att komma hem tidigt även om jag måste jobba ikapp andra kvällar i veckan. Och det är mysigt att gå med Albin till fotbollsträningen och prata om det ena och det andra. Jag frågar om han minns när vi åkte häst och vagn i Sevilla. Det gör han. Jag undrar om han minns något särskilt från åkturen. Ja, det gör han, det med. Han pratar om det vita tornet som vi åkte förbi. 

Sedan, på tal om djur och resor, pratar vi om dromedaren som vi red på i Egypten. Albin minns att dromedaren hette Doctor Alban. Den gången var Albin knappt fem år. Nu är han elva. Minnena från resorna stannar kvar. Länge.

Och visst minns väl du också dina resor bättre än alla vardagarna?

Ovan: Torre del Oro, på en något skakig bild fotograferad från hästdragen vagn i Sevilla.

6 kommentarer

Filed under barn, livet, resor

Kristianstad, Helge å och naturumbron


Jag har jobbat i fem och ett halvt år i Kristianstad nu. Det har blivit många foton på solnedgångar vid Helge å genom de här åren.

Flest bilder blev det faktiskt i början. Då hade C4 Teknik, där jag jobbar, sitt kontor på Björkhem och när jag någon eller ett par kvällar i veckan gick för att simma i Tivolibadet brukade jag promenera längs Helge å. Numera blir det oftast att jag går direkt från Rådhus Skåne, där vi nu är, till badhuset utan att göra någon omväg via ån. Det är synd. Jag missar nog många fina solnedgångar på det viset.

Bilden ovan är ifrån mars 2015. Då hade vi redan flyttat in till stan sedan ett år. Den föreställer Helge å och bron till naturum. En annan, och mycket snarlik, bild från samma bildserie såg jag användas i ett bildspel som kommunens ekonomidirektör visade på ett viktigt möte i förra veckan. Han vet knappast att det är jag som är fotografen. Så det var nog inte för att jag skulle vara med på mötet som bilden valdes ut.

Hur bilden nådde kommunledningskontoret från början vet jag. Jag hjälpte vår då nya kommundirektör med att sätt ihop ett bildspel om ”Kristianstad och vattnet – en komplicerad kärlekshistoria” inför en konferens där hon skulle tala i ämnet på höstkanten 2015. Men att bilden fortfarande används i andra sammanhang visste jag inte. Så det var en glad överaskning. :)

Och sist ett tips till dig som besöker Kristianstad som turist: missa inte solnedgångarna vid Helge å. Särskilt inte om du är på besök en vindstilla kväll.

4 kommentarer

Filed under Kristianstad, livet, mitt jobb, resor, Skåne

Det fanns en tid när sånt här var vackert


Det är snösmältning nu här nere. Blöt asfalt och resterna efter den korta vinterns sandning. Torra partier bland de blöta. Eller om det är tvärt om. En och annan isfläck. Små smältande snöhögar.

Det fanns en tid i mitt liv när blöt asfalt med grus och sand på var vackert.

Det var när jag bodde i Luleå. Alla som nån gång har bott i Luleå vet vad jag menar.

4 kommentarer

Filed under årstider, livet

Nä, 40 är inte det nya 20 och 50 är inte det nya 25!

Orange är det nya svarta. 40 är det nya 20. Och 50 är det nya 25. Nä, vänta! Orange är inte svart. (Ta bara Trump till exempel. Han är helt klart inte Obama.) 40 är inte heller 20. Det kan tyckas självklart. Men det lanserades för flera år sedan att så skulle vara fallet. Ungefär i höjd med att min generation fyllde 40. Det hette att 40 åringar minsann var köpstarka, hälsomedvetna och snygga numera och inte alls som 40-åringar var ”förr”. Och nu när min generation fyller 50 år lanseras väl snart idén att 50 är det nya 25? Men hallå! Lägg av innan ni ens har tänkt tanken.

Sanningen är väl att både 40- och 50-åringar idag, precis som alla andra åldersgrupper, äter mer och sämre, rör sig mindre och följdaktligen väger mer? Mer hälsosamma? Pyttsan! Sanningen är väl att som i alla tider börjar de flesta få problem med att se på nära håll mellan 40 och 50 och att krämporna börjar smyga sig på? Och den eventuella vighet du en gång haft börjar avta och likstelheten (nåja) börjar ta vid. Köpstarka däremot är nog många av oss, men på vilket sätt skulle det vara ungdomligt att vara köpstark? Om vi eventuellt spacklar oss och skönhetsopererar oss mer än tidigare generationer vet jag inte. Men även om så skulle vara fallet är inte heller det någon ungdomens källa. Bara ett sätt att fåfängt försöka dölja åldern. Men mot själens rynkor hjälper det föga.

Vi som är födda i slutet av 60-talet och under 70-talet var den första och kanske sista generationen som vägrade bli vuxna. Vi svalde krumelurpiller tillsammans med Pippi Långstrump och uttalade de magiska orden: ”Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.” Vi brydde oss inte så mycket om att lära oss att laga mat utan åt pizza, kebab och kinamat ute istället. Så småningom övergick vi till take-away och la till sushi och taimat. Och köpte allt mer lördagsgodis allt fler dagar i veckan för vart år som gick. Samlade ett och annat ”vuxenpoäng” när vi sent om sider skaffade hemförsäkring eller började betala TV-licensen. Föräldrar blev vi mellan 30 och 40 snarare än mellan 20 och 30 och när vi väl fått våra barn blev vi latte-mammor och latte-pappor som hellre softade med en kaffe på stan än tog tag i det som behövdes tas tag i. Och många av oss har fortfarande inte bestämt oss för vad vi ska bli när vi blir stora. Tycker du att jag överdriver? Kanske det?! Men vore det inte väldigt vuxentråkigt att nyansera? ;)

Att vägra bli vuxen kan möjligen hjälpa mot världens förväntningar på att du ska ta ansvar, men inte hjälper det ett dugg mot åldrandet. Ålder är inte bara en siffra. Det säger något om var du befinner dig i livet. Åren mellan 30 och 40 är ungdomens ålderdom. Mellan 40 och 50 hamnar du i medelålderns limbo och åren mellan 50 och 60 går du in i ålderdomens ungdom. Det hjälper inte att du går omkring och försöker känna dig som 25. Du är ändå precis så gammal som födelsedatumet i passet säger.

Så vad återstår då? Att hänga med huvudet och vänta in döden? Jag tror att det är tvärt om! Ju mer du accepterar din ålder och är tacksam för de år du fått istället för att tråna efter flydda tider, desto bättre mår du. Att åldras är inte så farligt om du betänker alternativen. Du har ett liv. Det pågår här och nu. En och annan rynka och krämpa sitter inte ivägen för att du ska kunna njuta av det livet. Och förhoppningsvis är du fortfarande mitt i det och har nästan lika mycket kvar av upplevelser och äventyr som det du hittills varit med om. 40 är fortfarande 40 och 50 är alljämt 50 och det är gott och väl så.

6 kommentarer

Filed under livet

Jo, jag är deprimerad på riktigt, men hoppas på ljuset

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller en blogg som handlar om mig som person. Det är ändå i det gränslandet jag hamnat i mina senaste inlägg. Utan ett fungerande själv och utan en fungerande värld är det ingen mening med att skriva om resor och utflykter i naturen och övriga omgivningar. Därför kommer ännu ett inlägg där jag bearbetar det som händer just nu.

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Jag har plötsligt, från en dag till en annan, fått svårt att sova på nätterna. Det började natten mellan den 12 och 13 oktober. Det som utlöste det är arbetsrelaterat. Men egentligen borde jag inte alls reagera så här starkt på det. Inte på långa vägar. Jag behöver reorientera mig i ett nytt landskap. Mitt sätt att göra det är att försöka förstå. Se logiska samband, logiska förklaringar och logiska lösningar. Men så är det alltid. Saker förändras hela tiden. Och jag försöker förstå. Det är inget nytt under solen.

Dessutom. Du löser inga problem genom att ligga vaken på nätterna och fundera. Jag har allrid förut haft lätt att koppla bort jobbet och koppla av. Plötsligt har jag inte det längre. Jag vet inte om det är åldern. Kanske. Jag har skrivit förut om att det här kan vara min 50-årskris. Jag vet inte. Men jag vet att jag har börjat tvivla på min intelligens. Har jag börjat bli dement? Fungerar inte hjärnan längre? Det har gått så långt att jag börjat göra IQ-tester på nätet. Men resultatet av dem visar inte på några brister där. Tvärt om. De visar att jag fungerar ungefär som jag alltid gjort i det avseendet. Jag tänker logiskt rätt men lite långsamt. Jag hinner aldrig med alla uppgifterna i testerna men de jag hinner har jag löst på rätt sätt. Och trots långsamheten i tanken är mina IQ-siffror ändå riktigt bra. Det är en klen tröst. Något känns ändå fel. Och det känns som att det felet sitter hos mig. Men var? Jag kämpar vidare med att försöka förstå den delen av problemet. Kanske är det bara hjärnspöken? Jag börjar faktiskt tro att jag är lätt deprimerad på riktigt. Jo, det är nog så det är.

Efter den 9 november har ett annat problem seglat upp som ännu viktigare även för mig än mina personliga förmågor och eventuella oförmågor i relation till min närmaste verklighet. Ett ännu större mörker. Dock är det något som jag har betydligt mindre möjlighet att påverka. Och som jag därför borde släppa helt men inte kan. Det handlar om utvecklingen i världen. Och då särskilt den på andra sidan pölen. Jag hade sett fram mot att de på den sidan Atlanten för första gången skulle få en kvinnlig president. Det skulle i sig vara ett stort steg för jämställdheten. Dessutom vore det ett stort framsteg att de fick två demokratiska presidenter i rad. Ett steg framåt för logik, vetenskap, jämlikhet, frihetlihet och miljön. Inte minst för klimatet på den här planeten. Som du vet blev det inte så. Min värsta farhåga besannades. Att opinionssiffrorna skulle visa sig vara lika fel som i många andra sammanhang på senare tid. Också det som händer i USA håller mig nu vaken på nätterna.

De här utnämningarna som görs på viktiga befattningar till Vita Huset nu och som signalerar att Darth Vader håller på att ta över där. Vilket mörker! Men om de är Rymdimperiet, vilka är då vi? Och vilka är det som vinner på slutet? Jo. Vi är tvillingarna Luke och Leia. Det är vi som vinner. Vi måste tro på det!

Det känns nämligen som att det står och väger nu. Det som hänt i USA kan också hända här hemma om vi inte agerar rätt. Bilden här ovanför är från fina Karlshamn som jag råkar bo i. Den föreställer utvandrarmonumentet. Många svenskar emigrarade en gång till Amerika. Många av dessa for iväg med båt från just Karlshamn. På sockeln till statyn kan man läsa Wilhelm Mobergs ord: ”I hemlandet har deras utvandrings äventyr ingått i sagan och legenden.” Numera är Sverige ett land fler vill komma till än lämna. Vi har blivit ett invandringsland istället för ett utvandringsland. Det beror på att Sverige är ett bra land att bo i. Men vissa vill sprida en annan bild. En mörkare bild. De vill överföra detta sitt inre mörker till oss andra och få oss att tro att detta mörker bör mötas med mer mörker. De vill få oss att tro att ett auktoritärt förbudssamhälle kommer att göra oss fria. Att okunnighet är styrka. Det är som i Orwells 1984. I USA har 2016 redan tagit ett rejält kliv mot ”1984”. Vi får inte låta dem vinna här också! Men hur gör vi?

Jag läste en kolumn i DN nyss under rubriken ”dags att lämna depressionen och kämpa för demokratin”. Där skriver Wolodarski att hittills har våra traditionella institutioner svarat på Trumptendenserna i debatten genom att retirera och närmast tystna . Och han skriver vidare att de allra flesta – utom de nya auktoritära och nationalistiska rörelserna – har underskattat kraften i de sociala medierna.

”Om du är uppgiven över hatet och hoten på nätet, säg emot och uppmuntra samtidigt dem som står för något annat. Dela, kommentera och gilla deras inlägg. Om många agerar så kommer det att göra stor skillnad, och ge en mycket mer rättvisande bild av vad de flesta svenskar står för.”

Jag tror på det där. Vi måste försöka hoppas på ljuset. Låta de positiva berättelserna om jämlikhet, invandring, vetenskap och miljö ingå i sagan och legenden genom att sprida det som bidrar till det positiva historieberättandet till våra vänner och bekanta. Jag ska försöka göra så. Dela det positiva som jag just gjorde här och nu. Gör det du också. 

16 kommentarer

Filed under livet, mitt jobb, personligt, Samhälle och politik, sociala media

En film från New York och dessutom födelsedag 

Alltså. Jag har ägnat nästan hela helgen åt att klippa ihop en 12 minuter lång film från New York. Ändå blev det så här taffligt. Jag både filmar och klipper i mobilen.

Vid ett tillfälle imorse ändrade plötsligt iMovie om hela filmen. La in två sekunder svart ruta i slutet av alla klipp och såg till att alla ljudspåren hoppade runt. Jag ägnade flera timmar bara åt att ställa tillrätta efter det.

Annars har vi ägnat dagen åt att fira Albins 11-årsdag.

8 kommentarer

Filed under barn, film, livet, resor, YouTube

Livet är en resa


Månen hänger som en tunn skära över den gryende dagen. Jag åker tåg genom Blekinges jordbrukslandskap och tänker att jag nästan kan se den där pojken i början av en långfilm, som ligger och sover på månen. 

Ditt liv är en långfilm där du är huvudpersonen. Sägs det.

Men kanske är livet mer som ett projekt? Livet har en början och ett slut. Så långt är det ett projekt. Men tidplan, kvalitetsmål och budget är ofta något diffusa när du tar ditt första kliv ut i världen. Så ett projekt är det nog ändå inte ändå. Mer som en långfilm. Men utan manus. 

Eller kanske som en resa. Du sitter i ett tåg och åker baklänges. Du ser tydligt bakåt men kan bara ana det som ska komma. 
Och i högtalarna ropas det ut ”tåget närmar sig nu slutstationen. Nästa Kristianstad. Kristianstad nästa.”

1 kommentar

Filed under Blekinge, livet, resor

En global själ i ett småstadshjärta

Att inte söka sig till storstaden var ett medvetet val. Där sitter människor bort stora delar av sitt liv i bilar och pendeltåg. Där är samhället segregerat och brottsligheten hög. 

Hon var ung och miljömedveten. Ville kunna cykla till jobbet och ha nära till allt. Leva i ett lägre tempo med mer utrymme för eftertänksamhet. Bo mitt i stan och ha promenadavstånd till naturen.
Hon hamnade i en mindre stad än hon tänkt sig från början och tyckte att det var ganska mysigt. Kanske att hon skulle bli kvar, men innerst inne trodde hon att det skulle handla om några år där. Där som i de tidigare, mer mellanstora städer, där hon förut bott.

Samtidigt såg hon världen där utanför. Hela världen. Och den lockade. Så hon tog med sin älskling på olika resor. En gång när de reste till Söderhavet gjorde de först ett stopp i New York. Den pulserande metropolen som varit vår tids urbana förebild och hela världens huvudstad. ”Här skulle jag kunna bo några år”, sa hon till sin älskling. Nästa stopp var i Los Angeles. Helt annorlunda. Också en världsmetropol. Men med låg bebyggelse och anpassat till 1950-talets bilkult. En pool på nästan varje villatomt. Men också med palmer och fantastiska stränder och djurliv längs det stora Stilla havet.

Och hon sa: ”Visst vore det mysigt att bo här? Tror du att de har nåt jobb ledigt på VA-verket?” Senare, på Aitutaki som tillhör Cooköarna, undrade hon om det skulle bli för stillsamt att bo där? Men på Samoa slog hon fast att hon ville stanna. Eller i vart fall återvända senare. För att bo några år. New York, Los Angeles eller Samoa. Världen är full av möjligheter. Var ska man välja att bo?

Men de blev kvar i småstaden och de efterlängtade barnen kom till slut. Och för dem kom den här småstaden att bli världens centrum. Den självklara platsen att bo på.

Och själv vet hon inte hur djupt hennes rötter har vuxit. Hon har kommit att älska den här småstaden som hennes barn kommer ifrån. Men samtidigt längtar hon ständigt ut. Nyligen var hon och hela familjen i Italien. Där är vackert och klimatet är (än så länge) mer behagligt än hemma. ”Kanske skulle man bo där några år?” sitter hennes globala själ och tänker där den har sitt bo, mitt i ett småstadshjärta.

Bilden ovan är från ett hotell på den fina Amalfikusten. Där skulle man kunna bo några år. Eller så.

3 kommentarer

Filed under livet, personligt, resor

Är sömnlösheten min 50-årskris?

Plötsligt, som en blixt från en klar himmel, har jag de senaste dagarna fått sömnproblem på ett sätt som jag aldrig haft förut. Jag undrar om det här är min 50-årskris?

Nyss publicerade jag ett inlägg på mitt personliga konto på Facebook med en annan variant av bilden ovan, men med mer himmel ovanför solen. Jag skrev: ”Den här bilden hittade jag precis i min padda. Fotograferade den från morgontåget den 26 september. Vet inte varför jag inte publicerade den på Instagram den dagen. Kanske tyckte jag att där redan fanns för många liknande bilder på mitt konto där?

Vet inte heller varför jag idag, en lördagsmorgon, vaknar före klockan fem utan att kunna somna om. Natten till igår sov jag i alla fall mycket gott och hoppas att den här sömnoredan snart får ett slut.”

Skriver inte så jätteofta egna inlägg på Facebook annnars men i förrgår gjorde jag det också: ”Nu har väckarklockan ringt utan att jag kunnat sova en blund på hela natten. Har aldrig hänt förut.

Nån gång ska vara den första.”

Vad beror denna sömnlöshet på? Jag vet vilka tankar det är som far runt i huvudet när jag inte sover, men förstår inte varför dessa tankar håller mig vaken i så hög utsträckning. Förstår inte alls vad som händer. Förändringar planeras på jobbet. Mina pojkar växer upp och ställs inför nya utmaningar på livets resa. Allting flyter inte alltid på friltionsfritt. Men det där är inget nytt. Jag har i och för sig haft ett ovanligt lätt liv, tror jag, med ovanligt få motgångar och är kanske just därför inte världsmästare på att hantera dem när de ändå någon gång inträffar. Men ändå. Det som nu händer borde inte göra mig sömnlös, tycker jag.

Normalt somnar jag kanske inom en halvtimme. Jag har svårt att somna ibland men det brukar handla om en eller ett par timmar innan jag somnar. Har aldrig varit en hel natt förut. Jag är normalt morgontrött så därför tycker jag nästan att det är ännu märkligare att jag vaknar före klockan fem på morgonen en lördag utan att kunna somna om. Konsekvenserna av några missade timmars sömn en lördagsmorgon lär dock inte vara alls i nivå med en hel sömnlös natt. Nåväl.

I början av nästa år fyller jag 50 år. Min förstfödde blir innan dess tonåring. På jobbet har jag nu varit i fem år. Jag har redan från början lovat mig själv att inte bli kvar där mer än högst sju år. På förra jobbet som också innebar att vara VA-chef, men i en annan kommun blev jag kvar i hela 14 år. Det var varken bra för mig eller för verksamheten, tror jag. Människor är olika. Jag är nog en sådan person som borde ha samma jobb i ungefär fem till sju år. Alltså börjar jag närma mig den där punkten där ålderdomen börjar samtidigt som jag funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Ett till uppdrag som VA-chef i en tredje kommun känns inte lockande. En högre chefsbefattning strävar jag inte efter. Miljöingenjör, som jag är utbildad till, har jag aldrig jobbat som i praktiken. Innan jag blev chef var jag miljöbyråkrat på länsstyrelsen några år. 

Egentligen skulle jag nog vilja jobba med reseindustrin eller destinationsutveckling. Gärna i kombination med hållbarhetsfrågor. Hur kan vi fortsätta att resa som vi gör, eller helst ännu mer, och ändå klara att tillräckligt bromsa växthuseffekten? Men sådana jobb växer inte precis på träd. Och särskilt då inte i Blekinge. Och dessutom är det nog på gränsen att jag vore kvalificerad om de fanns. Och på toppen av det börjar jag alltså bli gammal, med allt vad det innebär med svårigheter att kunna få nya jobb den dagen jag väl börjar söka några. Om jag nu ens hittar några som känns lockande att söka. Är det kanske dags att ta med sig familjen och flytta någon annanstans? Orkar vi det? Vill vi?

Och så ålderdomen i sig som är på väg, med allt vad den innebär av förlorad spänst i både kropp och intellekt.

Jag har haft ett riktigt, riktigt bra liv så här långt, med bara några få svackor. Och jag har alltid varit optimist förut. Men nu börjar jag bli rädd för vad som ska hända. Med mig. Och med världen. 

23 kommentarer

Filed under barn, instagram, livet, mitt jobb, personligt

Dimma över fälten


Fram och tillbaka. Fram och… …en väldigt fin morgon, trots allt. Dimma över fälten. Ett rådjur som skuttar till när tåget far förbi. Solen som är på väg upp.

2 kommentarer

Filed under Blekinge, livet, resor

Ekorrhjulet


Fram och tillbaka med tåget. Till jobbet i Kristianstad. Kolla Instagram, fotografera Gammelstorp och tädet, läsa några jobbmejl. Kolla kalendern. Jobba, jobba. Äta lunch. Yoghurt och müsli. Jobba, jobba igen. Åka hem tidigt för att gå med minstingen på fotbollsträning. Eller jobba längre och sedan gå till badhuset och simma. Hem till Karlshamn efter jobbet och eventuell simning. Kanske kolla Facebook och Twitter. Kanske läsa några bloggar. Läsa några jobbmejl. Kliva av tåget. Gå hem. Äta. Plocka med disken. Kanske läsa lite. Eller blogga. Eller låna ut mobilen till minstingen och promenera med när han går på pokemonjakt. Gå och lägga sig. Alarmet som ljuder orimligt tidigt. Snooza en gång. Sedan upp mörkret till trots. Dricka en kopp te. Gå till stationen. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. I ekorrhjulet.

Idag fuskade jag och hoppade över simningen, trots att grejorna var med. Och i måndags var det föräldramöte så då blev det inte heller. Jag tror egentligen inte att receptet mot motigheten i all denna upprepning är att hoppa över motionen. Men idag fick det bli så ändå.

Jag vet inte om det är för att jag ska ha semester snart. Men jag känner verkligen att jag behöver det. Semester, alltså.

Är jag bortskämd? Jo, förmodligen.

2 kommentarer

Filed under livet, resor

Stenålderstenarna på Haväng


Soluppgång vid Havängsdösen. Det är en 5 500 år gammal grav som består av fyra stenblock. Tre till väggar och en till tak. Den är rest av människor som var en del av det som i vår tid har fått benämningen trattbägarkulturen.

De var invandrarna som tog med sig jordbruket hit. Man kan nämligen, enligt vetenskapsjournalisten Karin Bojs, mycket tydligt se på dna, att jordbruket spreds från Mellanöstern till hela Europa och vår del av världen med hjälp av det vi skulle kalla för invandrare. De kom med djur och utsäde och ett helt nytt sätt att leva. En helt ny syn på världen. När de reste den här graven vid Haväng hade de redan funnits här i 500 år.

Gravens öppning är ut mot havet i riktning mot solens uppgång vid höst- och vårdagjämning. Runt om graven står 16 andra stenar i en rektangel.

Det var endast ett fåtal människor som begravdes på det här sättet. Vilka de var vet vi inte. Kanske kungar eller varför inte präster? Med jordbruket kom en ny religion. Nu blev årscykeln viktig. Vårdagjämning och höstdagjämning. Sommar- och vintersolstånd. Den senare viktigast av dem alla. Måne och stjärnor användes också som stöd för att räkna ut när våra förfäder skulle så och skörda. Så småningom fick himlen ge svar på det mesta i livet. Och än idag frågar många stjärnorna om svar…

Hur vanligt folk begravdes vet vi inte heller. Det är mycket som vi inte vet. Det känns tydligt också för den som i skymningen betraktar de här stenålderstenarna vid Hanöbuktens strand.

2 kommentarer

Filed under historia, livet, resor, Samhälle och politik, Skåne

Någonstans mellan Haväng och Vitemölla

Det finns en väg, en plats i solen, åt varje människa. Någonstans mellan Haväng och Vitemölla.

1 kommentar

Filed under livet, natur, resor, Skåne

Ett kort stopp på stranden i byn Garda vid Gardasjön

Oberoende av varandra kom vi att tänka på Krabi i Thailand när vi gjorde ett kort stopp för ett mysigt dopp i Gardasjön i byn med samma namn som sjön. Inte inne i själva byn Garda då, men väl vid stranden en liten bit därifrån. Även om stranden är smal och lite stenig och vattnet är sött istället för salt så är det något i vyn som för tankarna till en tropisk strand. Där är verkligen vackert! Varmt och skönt var det i vattnet också. I alla fall när du väl kommit i. Det här var i mitten av juli månad.

Jag sitter vid frukostbordet och dricker min kopp te. Kollar på Facebook. Som så ofta hinner jag inte längre än till gruppen ”Vi som gillar att resa”. Någon har postat en bild från sin balkong vid Gardasjön. Jag kommenterar :”vi gjorde ett kort stopp vid Garda i sommar och tog ett dopp. Där är mycket vackert!” Och så bifogar jag en bild från vårt stopp där som jag den gången la ut på Instagram. Sedan är tankarna på Gardasjön igång och på tåget på väg till jobbet börjar jag redigera mobilfoton därifrån. Jag använder Instagram till det.

Det var inte planerat från början att vi skulle göra ett stopp vid Gardasjön. Meningen var att vi skulle köra direkt från Verona till Lago di Braies. Men när jag kollade väderprognosen för den alpsjö vi var på väg till kom jag på andra tankar. Där skulle bli åskregn.

Så istället för att köra direkt så gjorde vi en kort omväg till Gardasjön som ligger 40 minuters körväg från Verona för att njuta sol och bad bara ett litet ögonblick till innan vi gav oss in i ovädret. En förmiddag och lunch blev det vid Gardasjön.

Vi parkerade i byn Garda och promenerade sedan en liten bit åt nordväst innan vi kom till stranden där vi badade. Vattnet var minst lika varmt som det i Medelhavet ett par dagar tidigare.

Vi provade att snorkla och där växte en häftig undervattensväxt som i en skog av lianer som sökte sig mot ytan och solljuset. En fisk som liknade en slags abborre såg jag också. 

Möjligen berodde det på att jag ätit carpaccio i Verona kvällen innan, men plötsligt blev det bråttom att hitta en toalett. Tack och lov fann jag en restaurang lite längre bort vid samma strand som blev min räddning. Phu! Men det var inte värre med magen än att jag kunde äta pizza en stund senare inne i byn Garda som också den är värd ett besök.

Väl hemma i Karlshamn skriver jag klart det här blogginlägget i tvättstugan och redigerar några ytterligare bilder medan jag väntar på att tvätten ska bli klar. Sedan går jag in och ser de svenska fotbollsdamerna slå ut USA ur OS. Kul! Men sedan är tankarna inte så mycket i Brasilien som i Italien. Jag har nämligen också bokat en höstresa dit och funderar som bäst på om Amalfikusten vid Praiano är ett bra ställe för att vandra…

Precis innan läggdags får jag syn på ett meddelande på mobilen som innehåller ett tråkigt sjukdomsbesked från en gammal kompis. Det finns gott hopp om att det ändå ska gå bra. Jag håller tummarna för henne nu på onsdag och framåt.






2 kommentarer

Filed under livet, personligt, resor

De sju första jobben – vilka var dina? #sjuförstajobben

Hashtaggen #sjuförstajobben trendar på Twitter sedan ett par dagar och växer nu också på Facebook. Det började på svenska den 6 augusti med att signaturen ”Smöret är sålt” la upp en tweet med titlarna på sina sju första jobb (antar jag) och taggade med #sjuförstajobben. Därefter har det spridit sig som en löpeld.

Allra först började det några dagar tidigare på engelska som #firstsevenjobs. Och taggen förekommer nu också på Facebook. Både på engelska och svenska. Några skojar till det. Och bjuder på ett fniss. Och det märks att vi alla har lite olika definitioner på vad ett ”jobb” är. Men spännande detta att vi så gärna delar med oss av vilka våra första sju jobb var. Förmodligen tycker vi att det säger  något om oss själva. Något som vi kanske inte har reflekterat över på ett tag. Vilka vi är. Var vi kommer ifrån. Och kanske också något om vart vi är på väg. Åtminstone med våra arbetsliv. En fråga som alltid är extra aktuell så här efter sommarsemestern. Och kanske handlar det om att livet är en resa. Och att på den resan är det en tillgång att ha provat olika jobb. 

Här är mina sju första jobb:

1. Kassör på Servus (2 olika butiker)

2. Kontorist på Holmens Bruk

3. Dataprogrammerare på Daab

4. Asfaltsmätare på Luleå kommun

5. Miljöpraktikant på LKAB:s malmhamn i Luleå

6. Byrådirektör på länsstyrelsen i Gävleborgs län

7. Miljöingenjör på länsstyrelsen i Blekinge län

Om jag istället klumpat ihop länsstyrelsejobben som jag gjorde med kassörsjobben hade jag fått plats med mitt nuvarande jobb. Då hade jag nämligen också kunnat klumpa ihop mitt förra jobb med mitt nuvarande och skrivit ”VA-chef i två olika kommuner”.
Deltar gör du genom att antingen på Twitter eller Facebook skriva en lista på dina sju första jobb och avsluta med #sjuförstajobben. Du kan sedan se andras inlägg genom att följa länken till hashtaggen. 

Och här är några exempel på kända svenska twittrare som hakat på:


Och här ett par skämtsamma:


Vilka var dina första sju jobb?


Jag har aldig jobbat som jordgubbsplockare som annars var ett vanligt första sommarjobb för många när jag var ung. Däremot har jag plockat mycket bär i skogen utan lön i kronor och ören, men det har jag inte räknat som jobb.

1 kommentar

Filed under livet, mitt jobb, personligt, sociala media, twitter

En vardagskväll vid Lilla Kroksjön



Vi går en runda runt Lilla Kroksjön, mina pojkar och jag. Sjön ligger spegelblank i kvällljuset. Den ligger i ett Natura 2000-område. Det är min man, Anders, som dragit med oss den här tisdagskvällen direkt när vi kommit hem från våra jobb. Ja, pojkarna har förstås inte jobbat. De har ännu sommarlov. För mig var det andra arbetsdagen efter fem veckors semester. Anders är inne på sin andra vecka. Han joggar en annan runda medan jag och barnen går den tillgänglighetsanpassade slingan på 2,2 km.

Det är en vacker kväll. Jag stannar ofta och fotograferar och pojkarna kommer snart före mig. Just nu fotograferar jag med en iPad eftersom skyddsglaset framför kameran på min iPhone 6 har krossats för andra gången på ett halvår. Jag vet inte ens när det hände och har inte orkat lämna in den för lagning än.

Jag tänker att det är bra att vi kom ut. Det gäller att ta vara på sommaren. Och det är faktiskt riktigt vackert i Karlshamns kommun också. Inte bara i stora världen. På tal om stora världen så är jag nu igång och bokar inför nästa resa. Den går till Amalfikusten i september. Och på tal om stora världen har jag också flera blogginlägg kvar att skriva om Europaresan vi gjorde på semestern. Jag har ännu inte skrivit om
Nantes och Les Machines de I’lles, om Carcasonne, om Verona, om Garda, om St Anron, Neubrandenburg eller Sallin. Men jag tänker att jag ska göra det efterhand.

Då och då stannar jag för att plocka ett par björnbär eller hallon. Plötsligt kommer jag ikapp pojkarna. De har stannat för att titta på små grodor som är lustiga att se. Och sen passerar vi en stor mängd får. De är också gulliga. Rätt som det är bestämmer sig tolvåringen för att springa men det vill inte tioåringen göra. Han blir nämligen trött av att springa, säger han. Så han och jag promenerar vidare. Vi går tysta bredvid varandra en stund innan jag frågar om han vill prata. Det vill han inte. Han går hellre och fantiserar för sig själv. Jag undrar vad han fantiserar om men jag frågar inte. Vill han berätta så gör han det.

Strax innan vi gått hela varvet runt sjön stannar jag till vid en tillgänglighetsanpassad brygga och fotograferar igen. Så vacker det är!





4 kommentarer

Filed under barn, Karlshamn, livet, natur, resa med barn, resor

Vackra sjön Lago di Braies i Dolomiterna 



Sitter på pågatåget med det vackra namnet Ålakungen på väg till jobbet. Det är andra arbetsdagen efter semestern. Jag tänker tillbaka på resan vi gjorde i bil runt Europa. Vackraste platsen vi besökte den här gången var nog denna:

Pragser Wildsee heter den bildsköna sjön på tyska. Lago di Braies på italienska. Den ligger i Sydtyrolen som ligger i den italienska delen av Alperna. Jag har nu lagt ut några korta klipp därifrån på YouTube:

11 kommentarer

Filed under livet, resa med barn, resor, YouTube

Surt att semestern är slut? Men tänk på det här!


Kanske börjar du också jobba imorgon efter en välförtjänt semester? Eller så har du redan börjat för nån vecka sedan? Eller har du en eller ett par veckor kvar? Oavsett vilket så känns det ofta surt när semestern är slut. Hängigt rent av. Det är inte så konstigt. Låt mig berätta varför.

Du har förmodligen varit ledig flera veckor nu på sommaren, mest troligt runt en månads tid. Du har sluppit att gå upp för att gå till jobbet på morgonen. Istället har du själv fritt kunnat förfoga över din tid. Kanske sova lite längre. Själv kunnat bestämma vad du vill göra. Oftast i samråd med några familjemedlemmar. Men ändå. Och ändå har du (normalt) fått ut full lön eller mer (semestertillägg) från din arbetsgivare. 

En sådan tillvaro verkar ju nästan lite bra för att vara sann. Faktum är att den är för bra för att vara sann. Och det vet du ju egentligen. Men kanske fungerar du som jag? Och i så fall känns det inte så. I så fall har kroppen så här mot slutet av sommarsemestern  liksom ställt in sig på den här behagliga tillvaron och det känns som att livet alltid skulle kunna vara så här.

Men tänk då på att det finns en anledning till att du får ut den där lönen i slutet av månaden. Och den anledningen är den insats du gör på jobbet. 

Du behövs.  Du gör en insats. Kanske är det en klen tröst just på semesterns sista dag? Men tänk också på att redan en bit in på den första arbetsdagen brukar det kännas bättre igen. Kroppen är oftast ganska snabb på att ställa om även åt det hållet.

Och semesterminnena finns ju också kvar att glädja sig åt!


Solrosorna på bilderna är ett av mina semesterminnen från sommarens rundresa i Europa. De växte på ett fält i norra Italien. Någonstans mellan San Marino och Verona.

2 kommentarer

Filed under livet, resor