Category Archives: sociala media

Kan vi prata om något annat nu? Kanske drömma oss bort istället? 

I går fylldes mina sociala media helt naturligt av händelserna i Washington DC. När jag såg rörliga bilder på Facebook där den nya presidenten svor eden fick jag gåshud av skräck. När jag imorse såg bilder på Instagram ifrån när den förra lämnade fick jag tårar i ögonen. Vi sitter alla i skiten nu. Även om vi inte vet i vilken utsträckning elände kommer att följa. Eller i vilken utsträckning det kommer att påverka just oss. Men trots att vi inte vet exakt vad som kommer att hända är det ändå så klart en frustrerande situation. Och den frustrationen fortsätter idag att speglas i mina flöden i olika sociala medier.

Men jag tänker på ordspråket som säger att det gäller att ha sinnesro att acceptera det du inte kan förändra, mod att förändra det du kan och förstånd att inse skillnaden.

USA har valt sin president. Detta är inget som någon av oss nu kan förändra. De omedelbara konsekvenserna av valet kan vi inte heller göra mycket åt. Vi kan bara titta på. Och det ska vi så klart göra. Det som i förlängningen kan påverka oss själva är viktigt att följa och förhålla sig till. Men låt oss ha sinnesro att acceptera just detta att vi ingenting kan göra åt det som just nu sker därborta. 

Däremot kan vi var och en förändra i det lilla där vi är. För att skapa en bättre värld. Vi kan vara snälla mot varandra och andra. Och snälla mot den här planeten. Och om vi är tillräckligt många som gör just så, runt om i hela världen, blir den här världen ändå en bättre plats till sist. Inte ens en amerikansk president kan måla hela himlen svart. I varje fall inte så länge vi inte tillåter honom att göra det.

Det finns en vacker värld där ute som är värd att bevara i sina bästa delar och förbättra i sina sämsta. Låt oss inte glömma bort det. Och om vi behöver kraft för att gå vidare just nu: Då är det inte fel om vi för en stund slutar prata om USA och istället drömmer oss bort till en tropisk strand någon annan stans i världen där sanden är vit, himlen är blå och havet är turkost där emellan.

Kanske att en stunds surfande på vågor av vackra bilder ger oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden? 

Vill du virtuellt besöka stranden på bilden ovan ska du bildgoogla eller söka på Instagram på orten ”Kendwa”. Behöver du även fly bort rent fysiskt för att hitta kraften att åter tro på den här världen föreslår jag att du bokar en resa till Zanzibar där stranden finns. För även om där finns en ekonomisk fattigdom som behöver minskas, och som du som turist bidrar till att minska, så finns där en rikedom av bildskönhet som läker de djupaste sår av misströstan.

1 kommentar

Filed under instagram, miljö, resor, Samhälle och politik, sociala media, världen

Jo, jag är deprimerad på riktigt, men hoppas på ljuset

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller en blogg som handlar om mig som person. Det är ändå i det gränslandet jag hamnat i mina senaste inlägg. Utan ett fungerande själv och utan en fungerande värld är det ingen mening med att skriva om resor och utflykter i naturen och övriga omgivningar. Därför kommer ännu ett inlägg där jag bearbetar det som händer just nu.

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Jag har plötsligt, från en dag till en annan, fått svårt att sova på nätterna. Det började natten mellan den 12 och 13 oktober. Det som utlöste det är arbetsrelaterat. Men egentligen borde jag inte alls reagera så här starkt på det. Inte på långa vägar. Jag behöver reorientera mig i ett nytt landskap. Mitt sätt att göra det är att försöka förstå. Se logiska samband, logiska förklaringar och logiska lösningar. Men så är det alltid. Saker förändras hela tiden. Och jag försöker förstå. Det är inget nytt under solen.

Dessutom. Du löser inga problem genom att ligga vaken på nätterna och fundera. Jag har allrid förut haft lätt att koppla bort jobbet och koppla av. Plötsligt har jag inte det längre. Jag vet inte om det är åldern. Kanske. Jag har skrivit förut om att det här kan vara min 50-årskris. Jag vet inte. Men jag vet att jag har börjat tvivla på min intelligens. Har jag börjat bli dement? Fungerar inte hjärnan längre? Det har gått så långt att jag börjat göra IQ-tester på nätet. Men resultatet av dem visar inte på några brister där. Tvärt om. De visar att jag fungerar ungefär som jag alltid gjort i det avseendet. Jag tänker logiskt rätt men lite långsamt. Jag hinner aldrig med alla uppgifterna i testerna men de jag hinner har jag löst på rätt sätt. Och trots långsamheten i tanken är mina IQ-siffror ändå riktigt bra. Det är en klen tröst. Något känns ändå fel. Och det känns som att det felet sitter hos mig. Men var? Jag kämpar vidare med att försöka förstå den delen av problemet. Kanske är det bara hjärnspöken? Jag börjar faktiskt tro att jag är lätt deprimerad på riktigt. Jo, det är nog så det är.

Efter den 9 november har ett annat problem seglat upp som ännu viktigare även för mig än mina personliga förmågor och eventuella oförmågor i relation till min närmaste verklighet. Ett ännu större mörker. Dock är det något som jag har betydligt mindre möjlighet att påverka. Och som jag därför borde släppa helt men inte kan. Det handlar om utvecklingen i världen. Och då särskilt den på andra sidan pölen. Jag hade sett fram mot att de på den sidan Atlanten för första gången skulle få en kvinnlig president. Det skulle i sig vara ett stort steg för jämställdheten. Dessutom vore det ett stort framsteg att de fick två demokratiska presidenter i rad. Ett steg framåt för logik, vetenskap, jämlikhet, frihetlihet och miljön. Inte minst för klimatet på den här planeten. Som du vet blev det inte så. Min värsta farhåga besannades. Att opinionssiffrorna skulle visa sig vara lika fel som i många andra sammanhang på senare tid. Också det som händer i USA håller mig nu vaken på nätterna.

De här utnämningarna som görs på viktiga befattningar till Vita Huset nu och som signalerar att Darth Vader håller på att ta över där. Vilket mörker! Men om de är Rymdimperiet, vilka är då vi? Och vilka är det som vinner på slutet? Jo. Vi är tvillingarna Luke och Leia. Det är vi som vinner. Vi måste tro på det!

Det känns nämligen som att det står och väger nu. Det som hänt i USA kan också hända här hemma om vi inte agerar rätt. Bilden här ovanför är från fina Karlshamn som jag råkar bo i. Den föreställer utvandrarmonumentet. Många svenskar emigrarade en gång till Amerika. Många av dessa for iväg med båt från just Karlshamn. På sockeln till statyn kan man läsa Wilhelm Mobergs ord: ”I hemlandet har deras utvandrings äventyr ingått i sagan och legenden.” Numera är Sverige ett land fler vill komma till än lämna. Vi har blivit ett invandringsland istället för ett utvandringsland. Det beror på att Sverige är ett bra land att bo i. Men vissa vill sprida en annan bild. En mörkare bild. De vill överföra detta sitt inre mörker till oss andra och få oss att tro att detta mörker bör mötas med mer mörker. De vill få oss att tro att ett auktoritärt förbudssamhälle kommer att göra oss fria. Att okunnighet är styrka. Det är som i Orwells 1984. I USA har 2016 redan tagit ett rejält kliv mot ”1984”. Vi får inte låta dem vinna här också! Men hur gör vi?

Jag läste en kolumn i DN nyss under rubriken ”dags att lämna depressionen och kämpa för demokratin”. Där skriver Wolodarski att hittills har våra traditionella institutioner svarat på Trumptendenserna i debatten genom att retirera och närmast tystna . Och han skriver vidare att de allra flesta – utom de nya auktoritära och nationalistiska rörelserna – har underskattat kraften i de sociala medierna.

”Om du är uppgiven över hatet och hoten på nätet, säg emot och uppmuntra samtidigt dem som står för något annat. Dela, kommentera och gilla deras inlägg. Om många agerar så kommer det att göra stor skillnad, och ge en mycket mer rättvisande bild av vad de flesta svenskar står för.”

Jag tror på det där. Vi måste försöka hoppas på ljuset. Låta de positiva berättelserna om jämlikhet, invandring, vetenskap och miljö ingå i sagan och legenden genom att sprida det som bidrar till det positiva historieberättandet till våra vänner och bekanta. Jag ska försöka göra så. Dela det positiva som jag just gjorde här och nu. Gör det du också. 

16 kommentarer

Filed under livet, mitt jobb, personligt, Samhälle och politik, sociala media

En liten film om det där fantastiska hotellet som klättrar på klipporna

Jag fortsätter att envisas med att lägga ut mina små filmer feån resor på Youtube. Trots att filmer som ses av ett eller ett par tusen personer när jag lägger ut dem via den här bloggens sida på Facebook bara når en handfull personer på Youtube. Min kanal där har exakt noll följare. Ändå envisas jag. Sen glömmer jag dessutom ofta att visa upp de små filmerna i bloggen. Som den här. Om nysiga Grand Hotel Tritone på Amalfikusten i Italien. Den har jag glömt visa upp här. Tills nu.

4 kommentarer

Filed under blogg, film, resor, sociala media, YouTube

De sju första jobben – vilka var dina? #sjuförstajobben

Hashtaggen #sjuförstajobben trendar på Twitter sedan ett par dagar och växer nu också på Facebook. Det började på svenska den 6 augusti med att signaturen ”Smöret är sålt” la upp en tweet med titlarna på sina sju första jobb (antar jag) och taggade med #sjuförstajobben. Därefter har det spridit sig som en löpeld.

Allra först började det några dagar tidigare på engelska som #firstsevenjobs. Och taggen förekommer nu också på Facebook. Både på engelska och svenska. Några skojar till det. Och bjuder på ett fniss. Och det märks att vi alla har lite olika definitioner på vad ett ”jobb” är. Men spännande detta att vi så gärna delar med oss av vilka våra första sju jobb var. Förmodligen tycker vi att det säger  något om oss själva. Något som vi kanske inte har reflekterat över på ett tag. Vilka vi är. Var vi kommer ifrån. Och kanske också något om vart vi är på väg. Åtminstone med våra arbetsliv. En fråga som alltid är extra aktuell så här efter sommarsemestern. Och kanske handlar det om att livet är en resa. Och att på den resan är det en tillgång att ha provat olika jobb. 

Här är mina sju första jobb:

1. Kassör på Servus (2 olika butiker)

2. Kontorist på Holmens Bruk

3. Dataprogrammerare på Daab

4. Asfaltsmätare på Luleå kommun

5. Miljöpraktikant på LKAB:s malmhamn i Luleå

6. Byrådirektör på länsstyrelsen i Gävleborgs län

7. Miljöingenjör på länsstyrelsen i Blekinge län

Om jag istället klumpat ihop länsstyrelsejobben som jag gjorde med kassörsjobben hade jag fått plats med mitt nuvarande jobb. Då hade jag nämligen också kunnat klumpa ihop mitt förra jobb med mitt nuvarande och skrivit ”VA-chef i två olika kommuner”.
Deltar gör du genom att antingen på Twitter eller Facebook skriva en lista på dina sju första jobb och avsluta med #sjuförstajobben. Du kan sedan se andras inlägg genom att följa länken till hashtaggen. 

Och här är några exempel på kända svenska twittrare som hakat på:


Och här ett par skämtsamma:


Vilka var dina första sju jobb?


Jag har aldig jobbat som jordgubbsplockare som annars var ett vanligt första sommarjobb för många när jag var ung. Däremot har jag plockat mycket bär i skogen utan lön i kronor och ören, men det har jag inte räknat som jobb.

1 kommentar

Filed under livet, mitt jobb, personligt, sociala media, twitter

Varför har Mark Zuckerberg inte tejpat över tangentbordet istället? (Om nu texten är död som format?)

En krönika som hävdar att texten är stendöd på Facebook har senaste veckan spridits på just Facebook (!) I denna text (!) målas denna bild upp av framtiden: ”Ingen text. Bara rörlig bild. Det mesta live.”

Men texten är nog inte en bråkdel så död som Facebook vill få oss att tro.

För ja. Det är uppenbart så att Facebook vill styra över oss användare till att publicera mer film hos dem. Detta gör de genom att kraftigt gynna sådana inlägg så att de visas för fler och på så sätt får fler kommentarer och andra reaktioner. Vilket i sin tur leder till en förstärkning av just beteendet att posta rörlig bild hellre än andra format och speciell då live. (Det senare har jag själv inte vågat mig på att prova än.)

Något ironiskt i sammanhanget blir det då att det idag sprids en bild (stillbild!) på Facebooks grundare där han gör reklam för Instagram som just passerat en halv miljard användare. I bakgrunden syns en laptop där han tejpat över webbkameran. Det finns mycket att säga om vad detta kan bero på och det har redan sagts av andra. Den tanken jag tänker är: Han har inte tejpat över tangentbordet! Om nu texten vore död och film den allenarådande framtiden? Borde han då inte ha gjort tvärt om?

För så här är det. Facebook har en anledning att försöka styra över oss mot mer film och det är marknadsandelar inom TV-reklam. De vill plocka från YouTube och gör vad de kan. Men med det kan de på inget sätt döda texten som kommunikationskanal.

Formaten video, foto och ljudklipp kommer att bli viktigare och viktigare för kommunikation och dokumentation. Men de kommer aldrig att helt ersätta text som metod.

Varför? Därför att text är något så genialt som att överföra det mänskliga språk som ursprungligen var tänkt att tas in via öronen till ett format som tas in via ögonen. Vore det inte för denna grundläggande egenskap i det som text faktiskt är så vore den nog borta för länge sedan med tanke på hur svårt det faktiskt är att lära sig läsa och skriva. Och mot bakgrund av alla tekniska möjligheter vi haft i flera decennier.

2 kommentarer

Filed under bilder, Facebook, film, Samhälle och politik, sociala media

7 höjdpunkter – maj 2016



Bästa nationalparken
Vi vandrade längs vägen upp mot caféet Annorlunda. Ädellövskogen hade nyss slagit ut sina sköra ljusgröna blad. Förgätmigej på en liten ängsplätt. Näktergalen sjöng vackert. Men koltrasten sjunger alltid vackrast. Bofinkar, blåmesar och andra småfåglar stämde in i kören. Under bokens nya blad blommade ännu både vit- och gulsippa. Stenshuvud – Sveriges kanske allra vackraste nationalpark med Sveriges vackraste sandstrand alldeles intill. Vi gick upp på huvudet och ner till havet och såg mer än sju sorters blommor av den rikliga vår- och försommarfloran innan vi avslutade dagen vid Kiviks musteri och Stinas café. Besöket ledde också till en snutt på YouTube och några snuttar på Facebook. 

Bästa naturreservatet
Innan vi var till nationalparken Stenshuvud hann vi göra maj månads bästa besök i ett naturreservat. Det var när månaden var precis ny som vi besökte vitsippebackar och bokskog som just höll på att slå ut vid Valjeviken.



Vackraste solnedgången
Den vackraste solnedgången i Karlshamn hittar du oftast vid Sternö Sandvik. Särskilt vackert är det när havet är stilla. Som det var den 7 maj till exempel.

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

.

Mest gillade Instagrambilden
Ett rapsfält och en blå himmel med några molntussar fotograferade i farten och genom sidorutan på bilden strax utanför Svedala i Skåne när vi var på väg till svärmor och svägerska. Det blev den av mina bilder på Instagram som fick flest gilla den här månaden. Ett klassiskt svenskt sommarlandskap med ljuvlig doft.

As seen from the car. / Skånska #landskap.

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

.
Bästa föräldramötet
Det bästa föräldramöte jag någonsin varit på hölls i början av maj månad. Upplägget var att barnen från scenen själva fick redovisa vad de arbetat med under vårterminen. Toppen!

Bästa besöket och bästa doften
Bästa besöket var när min pappa och hans Anita var här. Vi besökte Brunnsskogen med den japanska trädården i Ronneby. Där finns också en doftträdgård som vi luktade på. Bästa doften i maj månad är som alltid doften av syren.



Mest lästa blogginlägget
Jag skrev i mitten av maj månad om att jag sett på Twitter att det finns en viss bitterhet bland rektorer och lärare mot föräldrar som tar sina barn ur skolan för att resa trots att skolan avslagit ledighetsansökan. Även om jag själv hittills aldrig behövt göra så ville jag ta föräldrarna i försvar. Jag menar att med några få undantag så gör dessa föräldrar helt rätt. Så jag skrev helt enkelt ett blogginlägg om saken. Och det blev mitt mest lästa i månaden som gick.

#93 i #blogg100

Lämna en kommentar

Filed under årstider, Blekinge, livet, personligt, Skåne, sociala media, sommar, vår

Jag tycker att Kerstin kan kamma sig! 


Kerstin skrev en kolumn om en kvinnlig minister och tyckte att ministern borde skaffa sig en borste (och puder). Själv tycker jag att det är du som kan kamma dig, Kerstin! 

Igår hade vi besök här hemma. Samtidigt kunde jag inte låta bli att lägga märke till att det på sociala medier pågick en debatt om en kolumn i en kvällstidning så som det ofta pågår debatter om kolumner i kvällstidningar. Känslorna gällde vad en kolumnist som heter Kerstin skrivit om en kvinnlig ministers utseende.

Jag länkar inte till artikeln eftersom jag anser att den fått fullt tillräckligt många klick redan.

Två läger uppstod (som vanligt). De som anser att Kerstin har fel och de som anser att hon har rätt.

Jag anser att på sätt och vis har båda lägren rätt men håller framförallt med de som anser att Kerstin gör fel när hon skriver som hon gör. Inte fel i någon juridisk mening som brott mot tryckfrihetslagstiftningen eller så. Men moraliskt fel.

De som försvarar Kerstin gör det utifrån tesen ”utseende har visst betydelse även om vissa idealister önskar att det inte vore så”. Och det har de så klart rätt i. Jag har själv varit, och är nog fortfarande, en sån där idealist som önskar att utseendet inte skulle ha någon betydelse. Eller i vart fall mindre betydelse än vad det har. Men under min livstid har det varit tydligt att utvecklingen gått åt motsatt håll. Jag som hänger mycket på Instagram och reser så mycket jag kan har ju inte kunnat undgå selfie-trenden. Även om jag inte gillar den. Jag kan inte se att den bottnar i något annat än just en tilltagande utseendefixering. Det pratas i vår tid mycket om megatrender som globalisering, urbanisering, individualisering och digitalisering. Jag har aldrig sett någon sätta upp utseendefixering på samma lista men skulle faktiskt vilja påstå att trenden hör hemma där. Precis som övriga megatrender är det något vi kan tycka vad vi vill om men som vi också rimligen måste förhålla oss till. Så långt har Kerstin alltså rätt. Men om hon nöjt sig med att skriva om allmänna principer runt detta ämne hade hon inte fått många klick. Så då väljer hon att ge sig på en namngiven kvinnlig (typiskt!) minister istället. För se! Då rasar klicken in.

Och det är ju här hon gör fel. För precis som hon själv skriver är det mobbing. När en grupp (och Kerstins avsikt är så klart att leda just en grupp – hon vill ju så klart ha många klick och mycket medhåll) hackar på en person för hennes utseende så är det inget annat än just mobbing. När hon dessutom väljer att hacka på just en kvinnlig minister så sänder det också ut signaler. Och här är ju Kerstin helt fel ute i sin krönika. Det är därför hon helt enkelt kan gå och kamma sig! 

(Och den som eventuellt inte känner till uttrycket ”kamma dig” kan googla det.)

#90 i #blogg100

2 kommentarer

Filed under media, Samhälle och politik, sociala media

Film för sociala medier – min strategi 


Titta på skärmdumpen ovan. En liten filmsnutt från en familjeutflykt i naturen har fått 4500 visningar på Facebook. I min värld är det mycket. Jättemycket. Idag tänkte jag berätta lite hur jag tänker kring film i sociala medier. 

Jag skrev ju igår att sociala medier ibland börjar kännas som en del av ekorrhjulet. Men det gäller inte film! För mig känns det både nytt och roligt. 

Många menar ju att rörlig bild är något som kommer mer och mer i sociala medier.

Men hur använder du som privatperson och/eller bloggare möjligheten att dela film bäst? Det finns det nog inga entydiga svar på, i och för sig. Men jag kan dela med mig av hur min strategi ser ut just nu:

Instagram: Korta filmer 3-20 sekunder

Den här bloggens sida på FB: Något längre: 20-60 sekunder

Vare sig på Insta eller FB finns det anledning att överarbeta med text och ljudpålägg. Har fått intrycket att den här publiken uppskattar om det inte är för bearbetat.

Länken till filmklipp på bloggens FB kan sedan också kopieras till olika grupper på FB. Rätt klipp till rätt grupp! ”What’s in it for them” snarare än ”What’s in it for me”.

YouTube: 1 min ->

När jag har mer material att tillgå kan jag lägga upp klipp även här. Dessa bearbetar jag lite mer med texter och röstpålägg och bakgrundsmusik. De når inte särskilt många i nuläget men jag tycker ändå att det är kul att prova:

Mina små minifilmer klipper jag ihop direkt i mobilen med appen iMovie. Jättesmidigt! 

#86 i #blogg100

2 kommentarer

Filed under Facebook, film, instagram, sociala media, YouTube

När sociala media blir en del av ekorrhjulet


Sociala media ska vara ett nöje. Något vi ägnar oss åt för att det är kul. Men om det börjar kännas som en del av ekorrhjulet? 

Blommor på ett cafébord på jobbets café Utsikten. Fångade i flykten när jag hämtar ännu en kopp te. Möten ska planeras. Ett teaineeprogram också. Ekorrhjulet snurrar. Det är så vår tillvaro fungerar. Arbetslivet är en del av den. En viktig del på så många olika sätt. Men de flesta jobb har en tendens att i en eller annan fas mest av allt likna ett ekorrhjul.

Som kontrast mot det har vi fritiden som vi mer eller mindre fritt förfogar över själva. Som vi fyller med familj, vänner och fritidsintressen. Och det är där nånstans som de sociala medierna kommer in i bilden. De är utmärkta verktyg för att hålla kontakten med vänner och bekanta. Arenor där du kan ägna dig åt dina olika intressen.

Men när du är för aktiv på för många plattformar samtidigt: blir inte då de sociala medierna ett ekorrhjul i sig? Kommentarer ska besvaras på bloggen, Instagram och Facebook. Flöden ska bläddras igenom. Inlägg ska gillas och kommenteras. Du ska lägga upp eget nytt material i alla olika kanaler…

Är det inte då du borde ta ett steg tillbaka för att betrakta på avstånd och ställa frågan: ”Vad håller jag på med egentligen?”

Hur gör du för att undvika att sociala media blir en del av ekorrhjulet?

#85 i #blogg100

2 kommentarer

Filed under blogg, mitt jobb, sociala media

Karlshamnare – nu får ni sluta gnälla om nya parken på Facebook! 



Det tog en bra stund för kommunen att färdigställa den nya parken vid Mieån. Men när arbetena väl var klara bröt åsikterna lös på Facebook. Det snällaste som kan sägas om tonläget är att det var ganska gnälligt. Men titta nu när våren är här: parken blev ju jättefin! Och då har inte ens alla träden slagit ut än. Så nu får ni allt sluta gnälla! 

Aldrig förr har väl så många kramat några redan bortplockade björkar och nyponbuskar så hårt. 

Jag tycker om både björkar och vilda nyponrosor. Det är vackra växter. Men även om jag inte själv är allergisk vet jag att många har det jobbigt med björkar så här års. Och jag vet från den tiden då jag själv jobbade i Karlshamns kommun att just de där björkarna var ifrågasatta på grund av den vårsnuva de orsakade.

Men på Facebook var i stort sett alla eniga i höstas om de bortplockade björkarnas förtjänst. Och sällan har så många idiotförklarat kommunen lika unisont. Några få röster hördes som uppmanade de argaste att vänta med utvärderingen tills växtsäsongen.

Själv ville jag också gärna se hur det skulle ta sig ut när våren och sommaren kom innan jag bildade mig en uppfattning men mest av allt tyckte jag synd om dem på kommunen som självklart gjort sitt bästa för att göra staden fin.

Och nu är våren här. Magnoliorna står i blom. Och fina vårblommor blommar i krukor. Och faktiskt. Visst blev det ganska fint? Lite urbant rent av? Och passar inte det ganska bra just där? Även i vår lilla stad? Och tänk om några år när alla träden riktigt har etablerat sig och blivit ännu lite större: hur fint det kommer att bli!

#67 i #blogg100

2 kommentarer

Filed under Facebook, Karlshamn, park, sociala media

7 höjdpunkter (april 2016)

Sammanfatta månaden som gick här i bloggen? Funkar det? Kommer jag att komma ihåg och orka varje månad? Vem vet? Men nu gör jag ett försök! Och jag gör det i form av att plocka ut sju höjdpunkter. Till att börja med från april 2016.


1. Bästa resan

April månad inledde jag och min familj i Lapplandsfjällen. I Björkliden närmare bestämt. Det är en av Sveriges riktigt klassiska turistorter. En av de där som blev till därför att vackra scenerier fanns där järnvägen dragits fram. I det här fallet talar vi om Malmbanan som du säkert vet byggdes för malmtransporter från Kiruna till den isfria hamnen i Narvik, Norge. Från Björkliden har du utsikt mot Lapporten. Under resan passade jag också på att öva mig på att klippa film för Instagram. 

2. Mitt bästa YouTube-klipp någonsin

På resan hem ifrån fjällen fortsatte jag öva mig på att filma och klippa. Det blev till mitt bästa YouTube-klipp någonsin. I tre veckor var det både mitt enda och mitt bästa klipp på YouTube. Men sedan ett par dagar är det bara det bästa. Jag är alltså nybörjare och detta klipp har bara fått 50 visningar. Intressant är att i stort sett samma klipp som jag publicerade på den här bloggens Facebook-sida fått över 700 visningar…

.

#thesametree #challangenaturephotography #morningtrain #tree #träd #livet #livethelittlethings #blEkinge

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

3. Bästa bilden på Instagram 
April månads mest gillade av mina bilder på Instagram blev en tidig gryningsbild föreställande den där eken som står på en åker strax bortom Gammalstorp i Sölvesborgs kommun.

4. Bästa föreläsningen
Att föreläsa är inget jag är helt bekväm med. Men i april har jag ett par gånger pratat om en vattenkris som jag hade att hantera på jobbet i somras och dessutom pratat om några andra saker. Bästa föreläsningen var nog den jag höll i Stockholm, den som var den sista i ordningen om Everödshändelsen och när publiken var mindre till antalet. Det var den dagen jag också hann ett varv förbi körsbärsträden i Kungsträdgården

5. Bästa trandansen 
Vid Pulken i Kristianstad finns den bästa trandansen här omkring. Den kunde skådas, och kan skådas varje år vid månadsskiftet mars-april. Vi var där en bit in i april när den största flyttkarusellen var överstökad för i år. Jag provade att fotografera fåglarna med iPhone genom en kikare.


6. Bästa videkissarna
De fotograferade jag vid naturum i Kristianstad.


7. Bästa festen
Bästa festen i april var som varje år Valborg. Den här gången var det vår tur att vara värd. Efter elden blev det kladdkaka till dessert. 

#65 i #blogg100

1 kommentar

Filed under instagram, mat, personligt, resor, sociala media, twitter

Mitt liv som Ingemar Bergman


Nej, jag vet att jag inte är någon mästare på film. Och aldrig kommer att bli. Men det är kul att det är så lite av verktyg som behövs för att göra film numera. Och det är roligt att experimentera.

Allt du behöver använda för att göra och få ut små filmer på nätet är som du vet standardappar i mobilen. (Jag använder kameran i iPhone och iMovie.) Plus någon app för själva publiceringen: Instagram, Facebook, Flickr eller YouTube-appen.

Det är stor skillnad mot bara för några år sedan. Min första filmkamera skaffade jag när min första son föddes. Det var i december 2003. Egentligen skaffade jag då två. En digitalkamera som också klarade att filma små snuttar med låg kvalitet. Och en videokamera som sparar filmen på en slags minikasetter. De filmerna kunde med hjälp av en särskild port, som behövde installeras separat i datorn, importeras till ett särskilt program där filmsnuttar kunde klippas ihop. Det var roligt och lärorikt men svår och tidskrävande. Dessutom var det krångligt att bevara filmprojekten. De behövde brännas på CD och kunde sedan bara läsas i vissa CD-läsare. Svårt att göra film är det fortfarande. Även om verktygen har blivit mer lättillgängliga och enklare att använda.

Svårigheten ligger numera ”bara” i att berätta med klipp och kanske också prat och musik. Det blir för min del fortfarande mest lite stelt och taffligt. Men det är kul att försöka!

De flesta filmsnuttar som jag har lagt ut på nätet har jag publicerat på Instagram. Som den här från förra sommaren som fortfarande är min mest gillade video på Instagram.

My father and my sons in a boat.

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

.

Eller som den här som är den mest visade: 

The very, very famous #körsbärsträden i #Kungsträdgården. ;) #cherryblossom #Stockholm

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

.

Där har jag fortfarande bara möjlighet att posta snuttar på 15 sekunder. Instagram har ju annars börjat portionera ut möjligheten att posta klipp på upp till en minut. Men jag har inte fått den versionen än. Oftast blir det att jag postar oklippta klipp som är just 15 sekunder långa. Jag filmar med iPhonens kamera och väljer sedan vilka 15 sekunder jag vill posta. Men ibland klipper jag ihop flera sekvenser. Även när jag får möjlighet att posta längre klipp tror jag att jag kommer att hålla mig runt 15-29 sekunder för det mesta. Intresseklubben antecknar. Jag vet. :) 

På Flickr, Facebook och YouTube har jag bara postat enstaka klipp men de är då lite längre, nån minut eller så. Längre och längre. Nåja, det är ju en bit kvar till långfilmsformat…

Nån riktig strategi för vad jag publicerar var, vad jag vill uppnå med mina små filmklipp eller hur mitt filmiska uttryck ska vara har jag inte. Jag bara provar mig fram. Så mitt liv som Ingemar Bergman lär utebli. Men kul är det ändå.

#63 i #blogg100

Lämna en kommentar

Filed under appar, film, flickr, instagram, iPhone, sociala media, YouTube

HUR HÖGT MÅSTE JAG SKRIKA FÖR ATT DU SKA KLICKA PÅ LÄNKEN??!!!

Rubriken här ovan är ett test. Om jag skriker riktigt högt i rubriken? Med versaler och flera utropstecken. Om jag riktigt flaxar med vingarna? Om jag skriker och är jättearg!!! Trillar det då in fler läsare än annars när jag sedan postar länken i sociala medier? På sitt sätt hoppas jag att det gör det, eftersom det skulle ge mig rätt i mina teorier. Men egentligen önskar jag ju att jag inte hade rätt i de teorierna. Men tyvärr är jag ganska säker på att jag har rätt ändå, även om just den här rubriken inte skulle visa sig vara tillräckligt skrikig för att märkas i flödet.

Under alla de år jag bloggat och varit aktiv på sociala medier har det varit uppenbart att det inte är det lågmälda och resonerande som väcker intresse. Mjuka formuleringar som ”skulle det kunna vara så här?” eller balanserade uttalanden som ”å ena sidan” och ”å andra sidan” gynnas inte av de sociala mediernas algoritmer. 

Nej. Om du ska synas och höras ska det vara mycket känslor. Gärna ilska. Helst personpåhopp. Jag har själv provat på det där en gång för många år sedan. Jag valde att kritisera en toppbloggare just för personpåhopp. Men det var rätt så genomskinligt att mitt inlägg i själva verket också var ett sådant påhopp. Den dubbeltydigheten var det ingen som noterade. Men många tog ändå toppbloggaren i försvar. Visst gav det läsare till min blogg. Och visst var det roligt att se läsarstatistiken. Så jag skrev nåt till inlägg i samma stil innan jag tänkte till och tog bort de där inläggen. Det är möjligt att det ger läsare. Men är det jag? Är det den person jag vill vara? En som skriver arga personpåhopp på nätet? Jag valde en annan väg. Sen fick det gå hur det ville med bloggstatistiken.

Men jag har funderat mycket på det där. Och tycker mig se samma mönster på till exempel Facebook: Det är många gånger det högljutt arga som tränger igenom. Som får kommentarer och gynnas av Facebooks algoritmer. Eftersom det som kommenteras mer visas för fler. Och på så sätt förstärks vår naturliga nyfikenhet på ilska och gräl så att vi får oss mer sånt till livs än vad vi nog innerst inne vill ha. Är det inte så att denna vår nyfikenhet på ilska och gräl har till syfte att vi ska lära oss att undvika tråkiga situationer själva? Men i händerna på de sociala mediernas konstruktion tycks denna nyfikenhet istället driva oss mot mer gräl och hårdare ord?

Jag är likadan själv. Ser jag några gräla på Twitter följer jag tråden tillbaka för att ta reda på vad det handlar om. Däremot undviker jag oftast att lägga mig i. Och uppfattar jag någon som ovanligt grälsjuk, kanske anar jag till och med att grälandet är en avsiktlig metod att väcka uppmärksamhet, då avföljer jag den personen till sist. Men ofta noterar jag att just de personerna är de som lyckats tränga igenom bruset och har många följare. Ilska tycks fungera som metod i sociala medier.

Och jag är orolig för vad det här gör med samhällsklimatet? Med samtalsklimatet. Är det verkligen mer ilska och gräl vi vill ha? 

Själv föredrar jag det lågmälda och resonerande. Och försöker gynna det i mina flöden. Men det är inte alltid så lätt att veta hur jag rent praktiskt ska agera för att överlista algoritmerna i de här delarna.

Bilden: En gås i Vattenriket i Kristianstad skriker ilsket och flaxar med vingarna.

Inlägg #3 i #blogg100.

11 kommentarer

Filed under blogg, sociala media

#Blogg100 riskerar att motverka sitt syfte

  Jag har anmält mig till #blogg100 i år igen. Utmaningen som går ut på att blogga ett inlägg varje dag i 100 dagar. Jag gör det för utmaningen. Jag gillar utmaningar! Och för att jag har misslyckats två år tidigare med att gå i mål. Jag vill gärna visa mig själv att jag kan få det att fungera. Tredje gången gillt! Däremot tror jag inte att de syften som anges ligga bakom #blogg100 kommer att uppnås. Tvärtom faktiskt. Låt mig berätta varför.

Blogg100 genomförs för femte året i rad och för min del är det, som sagt, tredje gången jag försöker. 2014 bloggade jag 64 inlägg innan jag gav upp. Förra året blev det 51. I båda fallen hade jag dessutom när jag gav upp haft någon eller några överhoppade dagar. Vilket inte är tillåtet. Reglerna för utmaningen kan du läsa mer om på Bisonblog. Utmaningen startar imorgon, den 1 mars.

Som syfte bakom utmaningen anges bland annat att den gör skillnad, framförallt för deltagarna, men också lika mycket för läsarna. Och det är ju alldeles sant. I och för sig. Frågan är bara om #blogg100 gör skillnad åt rätt håll? 

Ska du uppdatera en blogg varje dag riskerar du att hamna i ett läge där många inlägg blir korta, slarvigt skrivna och om andra ämnen än det som är bloggens egentliga nisch. Uppfattas det verkligen som positivt av läsarna?

För den som har en glest uppdaterad blogg kommer den få nytt liv igen. Men för oss andra? Vilken är nyttan med sju inlägg per vecka istället för kanske tre eller fyra. Särskilt då om de extra inläggen, och några av de andra dessutom, håller lägre kvalitet än annars? 

Fredrik Wass som ligger bakom utmaningen menar att den som deltar kommer att få nya läsare och att de kommer att återvända oftare. Själv är jag mycket tveksam. Tidigare år när jag har deltagit har jag inte sett nån direkt positiv påverkan på besöksstatistiken. Å andra sidan har jag ju inte gått i mål med utmaningen heller… Och jag ser faktiskt en risk, som jag varit inne på förut, att tätare uppdateringar kan leda till en spretigare blogg med sämre kvalitet. ”För att Du Du kommer att hitta saker att blogga om som du inte ens visste fanns”, som Fredrik själv skriver. Så har jag nog, om jag ska vara riktigt ärlig mot mig själv  känt att det har blivit tidigare år. Och det kan i värsta fall istället leda till färre läsare. Jag ser det som en utmaning i sig att undvika korta inlägg, spretigare ämnesval och lägre kvalitet. 

Blir jag då bättre på att skriva genom att skriva oftare än annars? Vi får se. 

Tiden är knapp och annat riskerar att bli lidande. Kommer jag till exempel att hinna med mina flöden på sociala medier så som jag vill? Kommer jag att läsa färre blogginlägg än i vanliga fall? Trots att det tänkta syftet borde vara att jag läser fler? 

Familj, jobb eller träning tänker jag bara inte låta bli lidande. Det är en utmaning att få tiden att räcka redan i vanliga fall. Jag pendlar med tåg och det är oftast då jag skriver. Under #blogg100 kommer en än högre andel av min pendlingstid till att skriva blogginlägg. Annars går ekvationen inte ihop.
Däremot hoppas jag så klart på att hitta gemenskap bland andra bloggare som deltar i utmaningen. 

Och jag tänker verkligen göra ett försök att få till 100 intressanta inlägg på 100 dagar. Det är en utmaning jag bara inte kan låta bli att ge mig in på.

Leder trappan uppåt eller nedåt? Det sitter i betraktarens öga. Och det beror på vad du väljer att använda den till. Fotot ovan är från Rådhus Skåne i Kristianstad.

7 kommentarer

Filed under blogg, sociala media

Jag är glad att jag aldrig ville läsa till journalist

 


Egentligen är det märkligt att jag att jag aldrig funderade på att söka till journalisthögskolan. Jag har nämligen alltid varit intresserad av journalistik. Inte bara av innehållet i det skrivna ordet i sig. Utan även av processen dit. Och förutsättningarna för den processen. Och det var jag redan som mycket ung.

Så här i efterhand känns det som lite av ett mysterium att jag ens valde något annat. Jag borde ha drömt om att bli utrikeskorrespondent eller reseskribent. Eller om att skriva om natur och miljö. Eller varför inte om naturvetenskaplig och teknisk forskning. Eller om politik och samhälle?

Kanske berodde avsaknaden av dessa mediadrömmar på att jag hade mer begåvning för matte och de naturvetenskapliga ämnena? Eller berodde det på att jag inte ville bo i Stockholm där de intressanta journalistjobben fanns? Hur som helst är jag glad att jag inte läste till journalist.

Fotograf däremot vet jag att jag funderade på. Hade gärna velat bli natur- och resefotograf. Men vågade aldrig satsa. Det verkade vara en svår bransch redan då.

Vi är nu med full fart på väg mot ett annat medielandskap som vi inte vet exakt hur det kommer att se ut. ”Alla är journalister”. Det gäller redan. Nästan alla människor rapporterar det de ser, upplever och tänker via sociala medier av olika slag: Facebook, Instagram, Twitter, bloggar… Det gör att värdet på det skrivna ordet sjunker kontinuerligt. Det samma gäller för foton. Jag upplever det som att massor av människor, både utbildade och inte (jag är en av dem), jobbar gratis med att skriva och fotografera på sin fritid bara för att det är roligt och är till och med beredda att betala för att nå ut. Jag betalar till exempel för att slippa reklam i den här bloggen. Här snackar vi minimilöner! Minusinkomster. Att göra buiseness bara på att skriva och fotografera är inte lätt i detta nya landskap.

Därför är jag glad att jag aldrig ville läsa till journalist. För även om jag hade älskat att jobba med att resa, fotografera och skriva så tror jag att det hade blivit nästan orimligt tufft för mig att slå mig fram så att jag hade kunnat försörja mig på det.

Och jag är därför glad och tacksam att det fortfarande finns de som vill vara journalister. Riktiga, utbildade, journalister. Som utsätter sig för den där arbetsmarknaden som verkar så hopplös. Tack för att ni orkar!

7 kommentarer

Filed under media, personligt, sociala media

Vad ska vi med alla bilder till?

Aldrig förr har vi dokumenterat våra liv som nu. Våra tankar och andras repliker blir till tweets eller Facebookinlägg. Vi filmar och fotograferar varje ögonblick av betydelse. Och ganska många ögonblick som inte är så avgörande. Många bilder blir det. Men vad ska vi ha alla bilder till? 

Jag har alltid tyckt om att fotografera. Och jag är så gammal att jag har fotograferat med både negativ film och på diabilder innan jag fick min första digitala kamera. Med en kamera i mobiltelefonen kom den riktigt stora explosionen av bilder. Och jag fotograferar. Och fotograferar.

Just nu har jag all anledning att reflektera över den enorma mängden bilder. Min förstfödde har äntligen kunnat köpa den där egna stationära gaming-PC:n som han så länge sparat till. Det betyder att familjens gamla gemensamma dator nu åker ut. Det är där jag har förvarat alla mina digitala bilder. Plus säkerhetskopierade på en extern hårddisk. Eftersom den där gemensamma datorn efterhand allt mer blev den äldste sonens egen har jag länge varit i behov av en bättre lösning. Men bärbara datorer rymmer inte alla mina bilder och en till stationär har vi inte plats för. Dessutom har jag efter hand blivit allt gladare för att använda iPhone och iPad för blogg, sociala medier och bildbehandling. Ja, även för att fotografera med. Så vad göra?

Till slut blev lösningen att köpa en till extern hårddisk. En som går att nå via wi-fi från paddan. Så nu håller jag på att kopiera alla gamla bilder från den ena externa hårddisken till den andra. Jag använder en gammal bärbar PC. Har hållit på ganska många timmar nu och är inte ens klar med 2015. Detta har lett till två saker. Dels har jag i dag beställt en nyare laptop. Trots att jag länge suktat över att äga en Mac kan jag bara inte motivera prisskillnaden för mig själv. Så det blev en PC. Efter mycken vånda.

Det andra är att det här ger mig en rejäl tankeställare över antalet bilder. Felet är, som jag ser det, inte att jag fotograferar så mycket. Ska några bilder bli bra behöver jag ta många. Felet är att jag inte raderar fler bilder direkt. Att i efterhand sitta och radera är näst intill hopplöst när det tar så här lång tid bara att kopiera.

Jag vet inte ens vad jag ska ha alla bilder till. Men jag har en känsla av att jag vill ha dem kvar. För att kunna gå tillbaka och minnas. Här är några från 2015 som jag inte kan minnas att jag publicerat förut. De håller kanske inte yttersta toppkvalitet. Men jag vill ändå ha dem kvar. Utan att jag för den skull vet hur de en dag ska komma till glädje.

4 kommentarer

Filed under bilder, blogg, foto, fotografi, iPad, iPhone, sociala media

Ibland känner jag bara för att stänga ner alla konton

Känner just nu tvivel i min relation till sociala medier…

Jag ägnar mycket tid åt Instagram, Twitter samt min och andras bloggar. Därtill är jag till och från mer eller mindre aktiv på Facebook och Flickr. Jag har svårt att hinna med allt och på sista tiden är det just Flickr som jag inte alls hunnit med. En annan gång är det Facebook som blir lidande. Eller att läsa bloggar. Jag hinner inte allt jag vill. Och det är ett problem i sig: att sociala medier äter tid.

Internet tar aldrig slut. Det finns ingen ”last page”. Det finns alltid mer att läsa, se och lyssna på. Mer du själv kunde tillföra och fler du kunde interagera med och det genom fler kanaler.

Ibland känner jag mig bara så trött på min egen oförmåga att sätta gränser för min egen aktivitet på nätet. På Instagram till exempel: Jag följer nu närmare 450 konton och det tar nästan en timme om dagen att bläddra igenom alla inlägg. Jag bestämmer mig då kanske för att följa färre och lyckas kanske rensa bort tio konton. Några dagar senare har jag hittat tjugo nya konton som jag inte kunnat låta bli att följa. Och så där fortsätter det…

Jag vet inte. Kanske är jag bara allmänt trött just nu. Och jag är nog inte riktigt mogen för det än. Men ibland känner jag bara för att stänga ner alla konton. Lämna mobil, surfplatta och dator till elektronikskrot.  

 Och istället bara lukta på blommorna.

16 kommentarer

Filed under blogg, flickr, instagram, internet, sociala media, twitter

Jag spammar internet med bilder på magnolia

20150424-212249.jpg

20150424-212321.jpg

Jo. Jag spammar Instagram, Twitter, Facebook och nu också bloggen med bilder på magnolior.

Jag vet inte hur jag skulle kunna låta bli.

1 kommentar

Filed under årstider, blommor, sociala media

Sveriges mest fotograferade träd

.

De japanska körsbärsträden i Kungsträdgården, Stockholm, är ett säkert vårtecken på Instagram. Lika säkert som att våren kommer och att de här träden blommar varje vår. Lika säkert är det att de kommer att fotograferas och läggas ut på Instagram. I mängder. Det finns säkert de som vill kräkas över de här bilderna. Det vill inte jag. Jag tycker att de över lag är vackra och inspirerande. Och för mig representerar de minst tre saker.

1. Hur viktigt det faktiskt är med vackra offentliga miljöer. Parkverksamhet är tyvärr något som i många kommuner prioriterats ner mer eller mindre årligen i många kommuner. Det beror på att den ansetts som relativt oviktig. Men på Instagram ser vi vad det faktiskt betyder för människor att ha blommande oaser att tillgå bland betongen.

2. Hur bilder föder bilder. Och besök. Alltså. Att vi väljer att återskapa bilder som vi själva sett och gillat. Det blir en god spiral. Ju fler som fotograferar körsbärsträden i Kungsträdgården och visar upp sina bilder, desto fler kommer att se och gilla bilderna. Av dessa kommer allt fler att själva välja att fotografera när de passerar och också   lägga ut bilderna. Efter en tid växer flödet av dessa bilder och viljan att se träden för den som ännu inte haft vägarna förbi när de blommat. Och folk börjar då besöka Kungsträdgården enbart för att se och fotografera träden. (Samma sak med Eiffeltornet i Paris eller operahuset i Sydney.) Så skapas sevärdheter och turism.

3. Hur viktiga sociala medier redan har blivit i den här processen. Jag är väldigt nyfiken på vilka fler ”nya” sevärdheter som kommer att uppstå på det här sättet under de närmaste åren.

   

 

2 kommentarer

Filed under bilder, instagram, park, resor, sociala media

Den inre resan

  

Vi åker nattåg genom Norrland. Man kan vara sig själv för en stund. Osminkad och lagom otvättad. Äta renklämma till frukost. Samtala, tänka och ta det lugnt. Låta själen hinna med i förflyttningen. Kanske fotografera lite. Jag väljer att fotografera när solen tittar fram. Då blir det snötäckta landskapet mycket vackrare. Sådan är jag när jag fotograferar. Väljer mest det vackra. Telenor har nästan ingen täckning i Norrland så det tar en stund innan jag får ut bilden på Instagram. Att surfa runt på telefonen är inte att tänka på.

Annat var det igår. När vi åkte upp till Stockholm. Då kunde jag först läsa klart mina jobbmejl, kolla Instagram och sen se TV-programmet ”Alla är fotografer” på play. Det var ett bra program. Handlade om semesterbilder. Om reklambilden från resan. Men också om att våga fotografera baksidan av turismen. Mot slutet av programmet uppmanade de till att tagga semesterbilder med #allaärfotografer på sociala medier. Jag la upp två bilder på Facebook. Och konstaterade att det inte var rätt forum för den typen av interaktivitet. Det var bara tre andra konton som använt den taggen där. Varav programmets eget konto var det ena och Schyfferts det andra. 

Bilderna jag la upp har jag visat här förut. En väl inzoomad bild av ett fågelsträck framför Jesusstatyn i Rio. Fotograferad från hotellterass med takpool. Motljus vid solnedgången. Men den lite rörigare förgrunden närmast hotellet med hustak och tv-antenner är bortbeskuren. Det är lite av en reklambild. Den andra bilden visar väl inte direkt någon baksida men väl på en kontrast mellan det turistiskt tillrättalagda och verkligheten. Och också mellan gammalt och nytt. Den visar en gondoljär i Venedig som surfar på sin mobiltelefon. 

 

Ska jag lägga upp och tagga gamla bilder nån mer gång på uppmaning av ett TV-program får det nog bli på Twitter. På Instagram, där taggen annars mest verkar användas, vill jag helst hålla mig till att publicera mer nytagna bilder. Möjligen hade jag kunnat använda #throwbackthursday som alibi… 

Men nu har vi hunnit till Norrland sedan länge och täckningen är noll. Vi byter tåg i Boden. (Där finns det täckning ett kort ögonblick.) Reser vidare mot Lappland. Tåget stannar för möte med malmtåget. Vi passerar polcirkeln. Minstingen spanar efter djurspår i snön. 11-åringen spelar spel som inte kräver wi-fi på paddan. Anders köar för något att äta. 

Vi har åkt tåg i två timmar sedan Boden. Än är det en och en halv timme kvar till Kiruna. 

SJ hade en gång ”den inre resan” som slogan. Den finns fortfarande att hitta. I Norrland. Det är både på gott och ont att sakna täckning och uppkoppling mot nätet. Jag väljer att se det positiva. Det är ett bra sätt att varva ner.

6 kommentarer

Filed under fotografi, media, resor, sociala media