Vad ska naturen vara bra för?

Vi åker tåg genom Sverige igen. Den här gången åker vi ifrån Lappland och en av de mest storslagna naturmiljöer som det här landet har att uppvisa. Så här års är det en natur som mest vilar i väntan på den korta sommaren. Vi lämnar Björkliden och passerar strax Abisko Turiststation och Abisko Östra. Här uppe växer inga andra träd än björk. Inga tallar. Inga granar. Här finns inget grönt alls så här års. Det är näst intill arktiskt och det är fantastiskt vackert. 

Men finns naturen och miljön där främst för att vi människor ska nyttja den? Betrakta den? Fotografera den? Åka skidor eller vandra i den? Plocka och äta blåbär, hjortron, kantareller och andra läckerheter som visat sig vara svåra att odla? För att vi ska dra nytta av pollinerande insekter? Och alla andra nyttor som vi har av naturen? Är det därför som den finns och ska få finnas?

På den första halvan av frågan är svaret nog ganska oomtvistat idag. Naturen kom inte till för människans skull. Men människan kom till som en del av naturen. Om naturen inte funnits hade inte heller vi funnits.

Men på den andra halvan av frågan tror jag inte att svaret är lika självklart. Om människan kan skapa en allt igenom artificiell värld i framtiden. Om vi kan föda oss och roa oss utan att behöva ta hjälp av en enda ekosystemtjänst. Varför ska vi då bevara och skydda naturen? Vissa skulle nog svara att; ja i så fall, i en avlägsen framtid, då behöver vi inte längre göra det.

Men mitt svar är ett annat. I min värd har naturen ett egenvärde. Varför jag ser det så är inget jag kan förklara utifrån ren logik. Det handlar om en känsla. En känsla av att naturen i sig självt är svaret på frågan om varför naturen ska få finnas. Det behövs inga andra svar. Naturen ÄR svaret.