En helg i London och Liverpool

  
Gräset är grönt och bollen är rund. Allt kan hända.

Mina pojkar håller upp sin nyinköpta Liverpool-halsduk när publiken sjunger unisont: ”Walk on. Walk on, with hope in your heart. And you’ll never walk alone. You’ll ne-e-ever walk alone.” Huden knottrar sig. Vi är här. Nu.

Matchen är betydelselös. Men ingen match är betydelselös. Det handlar om placeringar och ära. Att ligatiteln vid den här tiden skulle vara ouppnåelig kunde man inte veta i augusti. Det var då jag bokade resan. Jag hade tänkt mig en september-resa egentligen. Eller höstlovet. Men de matcherna var fullbokat redan. Eftersom Valborg och 1:a maj var långhelg i år och det var hemmamatch på lördagen tyckte jag att det kunde passa att möta våren i London och Liverpool istället.

Jag bokade via länk från Liverpool FC:s hemsida hos Thomas Cook. Hotell två nätter i familjerum på ett hotell strax utanför Liverpool och fyra matchbiljetter som vi hämtade matchdagen på arenan, Anfield. Hotellnatten i London bokade jag långt senare på Hotels.com. Det fick bli på ett Novotel nära Towern. Flyg till London från Köpenhamn med Norweigan och tillbaka från Manchester med EasyJet. Förbokade biljetter på Gatwick Express in till London. Och tåg från London Euston till Liverpool Lime Street station med Virgin.

Många bokningar. Många dokument att hålla reda på. Men alla deletapperna flöt på bra utom lite tågstrul på Gatwick. En brand i en transformatorstation tidigare under dagen hade orsakat stora störningar i trafiken och alla Gatwick Express-tåg var inställda resten av kvällen. Våra biljetter fungerade istället på ett annat tåg så vi kom ändå in till Victoria Station för vidare färd med tunnelbanan.

  

Dagen i London blev fin. Vädret blev betydligt bättre än prognosen sagt och vi visade barnen några av de mest kända sevärdheterna. Vi såg den medeltida borgen Towern från utsidan och pratade om att gå in tills vi sett köerna. Istället gick vi över Tower Bridge och passade på att spontanbesöka ett krigsfartyg som heter Belfast och som stred mot tyskarna under andra världskriget. Bland annat med svenska Bofors-kanoner. Det var inte precis gratis att gå in men där var i alla fall inga köer.

Sedan tog vi tunnelbanan till Westminister och såg Big Ben. Eller egentligen heter tornet Elisabeth Tower sedan 2012. Innan dess hade det inget direkt namn. Det är egentligen klockan i tornet som heter Big Ben. Men alla kallar ju tornet så. Ändå.

Vi åt fish and chips som smakade ljuvligt på en pub och promenerade vidare. Förbi 10 Downing Street och genom St Jamese’s park. Vattenfåglar, grå ekorrar och vårblommor. Massor av vårblommor. Och några som vi betraktar som sommarsorter. Som förgätmigej. Såg Buckingham Palace på håll och Lord Nelson på sin pelare på Trafalgar Square.

Nästa dag är matchdag i Liverpool och nu är vädret sämre. Det är kallt och duggregn. Blåser lite. Jag köper en mugg te för att värma mig inne på arenan. ”With milk”, säger jag. ”Of course”, säger tjejen som säljer den till mig. Te med mjölk är standard i Storbritannien.

I paus står det 1-0 till hemmalaget. Men allt är öppet. Det kan gå hur som helst. En bit in i andra halvlek kvitterar gästerna från London, Queens Park Rangers, och det står 1-1. De har flera bra chanser att avgöra matchen. Så får Liverpool en straff. Hemmasonen och lagkaptenen Steven Gerrard som gör en av sina allra, allra sista matcher på Anfield kliver fram för att slå straffen. Han är född och uppvuxen här och har spelat för Liverpool FC sedan urminnes tider. Första gången, och senast jag och sambon var här, var för 15 år sedan. År 2000. Gerrard var på planen då också. Och redan då hade han spelat ett par år i A-laget. Nu är det en av de sista chanserna att bli matchhjälte på hemmaplan. Han kliver fram. Och missar straffen.

Men bara lite senare sätter han ett spelmål och avgör matchen. Det blir 2-1 och när han byts ut strax före full tid skanderar publiken: ”Steven, Steven, Steven…”

Japanska körsbärsträd i Liverpool, någonstans mellan Anfield och centrum.